Schtroumpf

Idag var lite av en vändpunkt. Hur kan jag fortsätta vara trött på franska när det finns ord som schtroumpf. Ärligt talat. Det är ju nästan sjukt vad fult och härligt det ordet är. Smurf, betyder det. Och tydligen pratar de "smurfiska" (jag vet inte om det gör det i de svenska serierna också?). Vilket innebär att en viss andel ord byts ut av variationer av ordet smurf. Så om man till exempel vill säga: Igår drack jag ett glas, som vanligtvis heter Hier, j'ai bu un verre på franska, så byter man ut ett par ord och får:

Hier, j'ai schtroumpfé un schtroumpf.

Man kan ju dessutom tillägga att detta var en del utav en kurs i morfologi, och att vi efter denna utläggning fick jobba med att derivera, söka ursprungen på vissa smurford, till exempel anti-schtroumpfien.

Bästa lektionen typ någonsin.

Där ser man

Så. Jag träffade en tysk tjej igår. Vi gick och fikade och satt och pratade i en timme.

Var ju oväntat. Men nice. Jag kanske inte blir helt ensam här borta i baguettlandet i alla fall.

Stereotyper

Jag minns under tidigare års franskastudier, hur mina lärare berättade om den franska skolmiljön. Lärarna skulle vara stränga, skolan hård och svår, inga huvudbonader var tillåtna och blotta åsynen av en mobil ledde till att den beslagtogs. Så, är jag här nu. På universitet visserligen. Och visst, man får inte vara borta från fler än 3 lektioner utan underskrift från typ en läkare. Men hur de är? Alla som jag har pratat med har varit supersnälla. Sagt att det inte är någon fara, att vi Erasmuselever inte bedöms lika hårt, att vi inte behöver göra alla uppgifter, att det bara att säga till om vi inte förstår något och att de hjälper oss om vi behöver. Och eleverna? De sitter med mobiler och datorer på lektionerna - och gör annat. De går därifrån helt plötsligt. De småpratar. Vad hände med det strikta? Inte har man särskilt mycket att göra heller. I hälften av kurserna har jag inte en enda uppgift till nästa vecka. Say whaaaaat. Sen har man visserligen två helvetiska tentaperioder. Men schhh.

Verkar ju ändå lite lovande detta.

*andas lite lugnare*

Det är söndag...

...och vem behöver väl då inte lite uppmuntran? Jag ger er därför...

En lista!

Tre djur du (troligen) inte visste fanns:

1. Zonkeyn. När en mr Zebra och en lady Åsna fattar tycke för varandra kan vi få turen att skåda detta djur. En åsna med randiga ben eller ungefär det sötaste du sett. Jag lovar.
2. Myrlejonet. Varken myra eller lejon är denna skalbagge bosatt (vad jag vet) på Frankrikes västra kust där den (på sant!) springer runt i sådan fart att den ibland måste stanna och ta en paus för att ögonen ska kunna hänga med.
3. Mushjorten. Och, ja, min personliga favorit. Det mest störda och förvånansvärt gulliga djuret lever exempelvis i Indien och nej, det är ingen korsning mellan en mus och en hjort. Den råkar bara se ut som en blandning.

Så. Ut och googla med sig!

Ett otrevligt uppvaknande

Klockan hade passerat tolv. Juni, äntligen. Lite halvtrött sådär låg jag med pannan mot min pojkväns axel, det var ganska varmt. Men skönt, tryggt. Så känner jag, mitt i den halvdåsiga yran, att ett av mina födelsemärken på ryggen känns lite konstigt. Är det något på det? Har det blivit större? Med en inte helt naturlig armrörelse försöker jag nå märket, och råkar riva till lite, knappt märkbart. Men då. Då känner jag någonting, någonting rör sig. Uppför min arm. Som en trogen insektsrädd människa börjar jag skrika åt Fredrik att tända lampan, att ta bort den, att göra något. I mitt huvud ser jag framför mig en vidrig vägglus som glatt vandrar mot mitt ansikte för att nafsa lite. Så kommer ljuset på, och framför mig ser jag en totalt förvirrad man med rufsigt hår, och på min arm? En satans källarspindel. Inte en jättestor, men en sådan där svart, riktigt äcklig en? Stor som en fingertopp. Skriker gör jag då ännu högre och viftar till slut till den, tror att den hamnar på Fredriks mage och ropar att DÄR ÄR DEN men det är den inte utan det är bara ett födelsemärke. Slagen av insikten att jag nu inte längre vet var den är fullkomligt flyger jag ur sängen och står sedan på golvet och andas snabbt, snabbt. Känner efter på ryggen och ser att fingrarna blir röda av blod. Min första tanke är att den måste ha bitit mig och blir helt hysterisk, det är nästan som att jag gråter bara att det inte kommer några tårar. Samtidigt försöker mannen min nyvaket att lugna mig och han drar förvirrat en hand genom håret. Då kommer jag plötsligt ihåg att jag rivit mig på ryggen och andningen lugnar ner sig några snäpp. Frågar om vi kanske kan sova hos honom i stället? Han nickar och jag skyndar skakande att ta på mig kläder och skor, att hitta nycklar och passerkort.

Så vandrar vi genom natten till ett hus lite längre bort, och det enda jag kan tänka på är vart den eländiga spindeln tog vägen.

Alltså, nog för att jag vet att jag är rädd för insekter, men det här var sjukt. Idag: uppdrag utrota spindeljäveln.

Lat tjej

Ojojoj, vilken öken här är! Jag ska snart ta mig i kragen... promise. Just nu är det lite rörigt, dock. T.ex:

• Jag har kommit med på ett utbyte och ska plugga en termin i Paris nästa år.
• Det har precis varit Valbort, hallå?
• Ikväll ska jag bli presenterad för några av Fredriks kompisar, och imorgon? Då far vi till Ockelbo och hälsar på prinsen. (Nej, F's föräldrar. Och morföräldrar. Herregud.)
• Jag har två tentor på gång.

Och så vidare. Jag återkommer när det lugnat sig lite.

Det är cirkelns förbannelse

Jag är så trött på den eviga oron över att vara sjuk. Lite ont i magen, hjärtklappning eller vad som helst kan när som helst spåra ur till cancer, hjärtfel, diabetes, infektioner osv. om jag inte hela tiden försöker styra mina tanker ifrån sådana saker. Det blir oerhört påfrestande och energislukande ganska snart, alla har säkert märkt av det någon gång.

Grejen är ju att det i princip alltid är något som jag oroar mig för och även om jag lyckas intala mig att det inte är någon fara så ligger det fortfarande och puttrar under ytan och stjäl min kraft. När det börjar bli riktigt illa kretsar plötsligt hela mitt liv runt detta och jag tänker hela tiden att "så fort det blir bra så kommer jag orka ta tag i allt annat" eller "så fort det är bra kommer jag orka mer och må bättre". Då kan jag bli sittande, utan att egentligen göra någonting alls, och liksom fastna i någon slags paralyserad ångest. Inte så allvarlig så, men det gör att allt känns som ett oöverkomligt hinder, till och med att stänga av musiken när datorn är framför en eller bara ändra ställning från hukande till sittande. Samtidigt vet jag ju om att jag oroar mig ganska lätt och att symptom då också förstärks. Hur vet man vad man känner på riktigt och vad man inbillar sig? Var går gränsen? Vad är stressrelaterat?

Det blir ju inte direkt lättare av jag är lite smått livrädd för att gå till läkaren också.

Och hur svårt är det inte att förklara. Om jag mår dåligt pga något dåligt som hänt så känner jag själv att jag kan hantera det mycket bättre. Man kanske blir smått förstenad en stund men man rycker ju upp sig och tar tag i saker ändå. Av någon anledning tycks jag inte kunna göra det så fort det handlar om sjukdomar. Och när jag väl lyckas tar det ofta inte lång stund innan jag börjar känna av något annat och det hela börjar om igen.

Så trött jag blir.

Tjo folk

Julen har passerat och det nya året närmar sig. Jag mår alldeles förträffligt, tänka sig. Tänkte ni kunde se lite klappar men nu är det mörkt så det får vara. Men de är fina i alla fall. Just nu känner jag mig mest taggad på det nya året och som vanligt inspirerad att starta massa projekt och engagera mig i allt och fan och hans moster. Vi vet ju alla att det inte kommer hända.

Men drömma kan man ju och det tänker jag fortsätta med. Skulle bara våga försöka stoppa mig! Bah!

Tänker dock att jag är lite för upprörd över vissa samhälleliga problem för att hålla käften. Vad göra?

Det är frågan.

*Dramatisk*

Sa du rubrik?

Hejsan. Svejsan. Jag vet inte. Är det meningen att man ska ha tänkt igenom vad man ska skriva innan man skriver det? Låter jobbigt. Tänker att hej vad personligt det blir om jag bara skriver vad jag tänker.

Eller tråkigt, ni väljer själva.

Idag har jag i vilket fall varit på teater, Dracula. Det var... FANTASTISKT. Hade inte så höga förväntningar men det var helt underbart. Läskigt, till och med. Man rycktes med något helt otroligt.

Så nu vill jag se mer. Teaterbiljetter i julklapp, någon?

Hemma igen (?)

Det blir så himla konstigt det där, vad man ska kalla för hemma. När jag åkte hit från Uppsala sa jag att jag skulle åka hem igen för första gången på två månader. Samtidigt så säger jag ju att imorgon åker jag hem igen.

Hem. Hem. Hem?

Jag vet inte riktigt hur jag ska uttrycka mig. Men det har varit en trevlig vecka här på västkusten i alla fall! Har hunnit träffa de flesta och göra en del, tagit igen mig också. Nu börjar jag väl känna mig ganska nöjd dock. Det här är inte mitt liv längre. Nog för att jag gärna träffar vännerna och familjen hur mycket som helst men jag vill ha lite space. Har nog faktiskt vant mig vid att bo ensam.

Och hur jävla sjukt är det?

I stället för att skriva rapport

...kan man alltid fundera ut storslagna planer. Det är alltid kul, eller hur? Jag menar, NaNoWriMo börjar på torsdag (google is your friend, vem orkar förklaringar?!) och är det inte dags att börja skriva nu? Dessutom har jag nyss föresatt mig att besöka samtliga Sveriges kommuner. Hittills har jag varit i Uppsala.

Bra, va?

Nej, men. Det vore väl mysigt. Kör stort och satsar på Stockholm och Danderyd på torsdag. Kommer bli epic. Eller något i den stilen.

Vad mer?

Jo. Har ju min lilla scrap book-bok. Den borde man ju ta tag i. Och plugget, så klart. Sedan har jag ju X antal 1000 bilder som man skulle kunna redigera, nationsliv att engagera sig i, böcker att läsa, filmer att se, språk att öva. Bakat har jag inte gjort på ett tag... Eller tecknat.

Hej, ge mig en duk i julklapp, tack. Snällt! Gärna ett staffli också, om du orkar bära hit det.

Sedan skulle man ju träna också...

Jag ångrar mig, önskar mig extra timmar till dygnet och lite energidryck i stället. Okej? Okej.

Såhär kan det se ut när man går på gasque. Säksy läjdäj!

Bonsoir BILDBOMB (se upp för höstlöv)

Det är ganska otroligt vad fint Uppsala är på hösten. Lite galet faktiskt. Jag har inte varit så frälst förut men HERRE MIN GUD vilka färger! Eftersom staden har träd i princip överallt så fullkomligt strålar det vart man går. Underbart, I say.

Uppsala i övrigt? Ganska underbart. Intressanta, härliga människor, en helt annan... känsla i luften mot hur det är hemma. Mer tillåtande, entusiastiskt, fint. Föreläsningar är i de flesta fall riktigt bra, lärarna likaså. Nationerna är fantastiska, staden är vacker och det händer fruktansvärt mycket här hela tiden. Om man hade orkat hade man kunnat gå på något evenemang varje dag.

Just nu lyssnar jag på lite fransk musik, ser fram emot att börja läsa språk igen. Inte för att lingvistik inte är intressant, men det är inte... franska. Ha. Borde väl gå och lägga mig antar jag, tentan är om mindre om en vecka. Det kommer så gå åt skogen.

Tröstar mig med studiebesöket vi gjorde på Carolina Rediviva (universitetsbiblioteket) i torsdags. Vi fick gå in i de låsta delarna, mellan fulla bokhyllor som sträckte sig upp till taket - fyllda av gammal, gammal litteratur - och in i deras finaste sal. Också där hyllor nästan upp till taket, ett andra våningsplan med fler böcker och en liten bro som gick tvärs över rummet. Vita staket, vita hyllor, vita böcker. Gamla jordglober längs väggarna och ett stort massivt bord i ena änden. På bordet? Tjugo, trettio böcker daterade mellan 800 och 1700. Galet. I fantastiskt skick, lysande färger som hållt sig i flera århundranden, tummade sidor och fantastiska pärmar.

Jag blev helt extatisk, minst sagt. Var nog bland det häftigaste jag varit med om. Om ni kan tro det.

Lite oredigerade bilder i vanlig ordning för att avsluta:

Okej. Det här blev löjligt många bilder. Men fattar ni hur jävla fint det är här när det ser fint ut på bilder som egentligen bara är skräp? SJUKT FINT, alltså.

Tjo, bror

Jag vet inte riktigt. Men jag tror inte att det är ett normalt beteende.

Det där att stjäla andras OSTAR.

Verkligen, någon borde ta och skärpa till sig. Träffa en hjärnskrynklare. Skaffa sig ett liv. Typ...

LÄMNA MIN OST IFRED.

Vad hände där?

Jag är i lite lätt chocktillstånd. Faktiskt. Jag har haft en sån otrolig tur idag. Undrar om det är för att jag har halvnamnsdag? Det här har hänt:

1. Jag behövde bara gå på en lektion idag, vilket betydde att jag kunde sitta och "pyssla" i bildsalen hela dagen. Helt okej.

2. Det var inte lika kallt idag.

3. När jag satt i biblioteket ringde telefonen. Jag tänkte först inte svara för jag kände inte igen numret men gjorde det iaf. Det var några som ringde för att höra om jag hade deltagit i en tävling? Ja, sa jag. (Det var med yrkeshögskolan). De hade goda nyheter, sa de. Jag har tydligen vunnit en iPad. Vilket är för bra för att vara sant. Jag är övertygad om att jag kommer vakna snart. Har nog aldrig vunnit något förut... Herregud!

4. Hade tänkt skicka in till ett stipendie, men hade glömt och det är sista dagen idag. Så jag skulle få skynda mig. Går in och ska kolla upp, då har det blivit uppskjutet en månad! Ha! Yes, yes, yes!

5. Det visar sig att mitt järnvärde är alldeles för lågt. Vilket är bra, för då fattar jag varför jag är så sjukt trött. Ingen cancer då, trots allt! (Hahaha...)

Det går bra nu!

Poupoupidou

Jag tänkte att ni skulle få en sen Valborgspresent. En lista. Surprise!

Bästa låten att skråla-med-i-på-väg-hem-från-sin-första-arbetsdag(meddubbeltbetalt)-en-solig-majdag-när-man-kör-bilen-ensam-för-man-är-grym-och-det-är-underbart: Sweet Dreams (Are Made Of This) - Eurythmics

Bästa låten att sjunga-fel-i-refrängen-när-man-växlar-från-tvåan-till-femman-och-kör-alldeles-för-fort-och-är-äckligt-glad-och-möter-en-bil-på-vars-nummerplåt-det-står-"Troll": Would I Lie To You - Charles & Eddie

Bästa låten att somna-till-när-man-vilar-upp-sig-i-solen-på-altanen-och-bränner-sig-på-näsan: Tomorrow Will Be Kinder - The Secret Sisters

Life is goooood, säger jag. Det enda som fattas är fräna solglasögon och ett rött läppstift.

Tick, tock

46 dagar kvar till studenten. Konstigt. Efter en riktigt trevlig kväll igår känns det lite jobbigt, alla ska ju till olika ställen... Men det känns iaf lite bättre av att jag vet vad jag ska göra i sommar. Alltid något.

Jag såg för övrigt en stubbe som såg ut som en pudel alldeles nyss. Grön päls hade den på huvudet. En riktigt fräck vovve, säger jag.

Omg säger jag

Min telefon ringde nyss. Gissa vad? Jag har f*cking soooommarjobb! Ursäkta svordomen (som om jag är så noga med det annars) men detta är ett speciellt tillfälle. Chefen (jag har en chef, hahahahahaha) håller på att fixa mitt schema as we speak!

Så jag tror jag dör lite nu. Fast det får jag inte, för nu ska jag åka och sy in min klänning eller ngt...

Nu har det vänt

Lyckades få tag på balbiljetter idag, till slut. Helt okej måste jag säga. Och min studentmössa trillade ner med posten! Underbart! Snart är det sluuuut! *Happy face*

Life is Wonderful

Idag, ska ni få höra, har jag haft en riktigt bra dag.

10 anledningar till detta:

1. De hemska drömmarna jag hade i natt var bara just det: drömmar. Kändes som en lättnad, kan jag säga.

2. Jag försov mig inte som brukar göra (som i typ alltid...) utan råkade gå upp en timme för tidigt. Alltså, fruktansvärt massa tid på morgonen. För frukost! bland annat. Hallelujah.

3. Tåget gick 5 minuter senare än jag trodde. Så jag missade det inte, som jag trodde att jag skulle göra. Att jag går upp tidigt hjälper inte på den punkten tyvärr... Hopplös.

4. Tåget gick till Göteborg, älskade staden. Lika fint varje gång, och idag var det till och med varmt. Hur lyckas vi?

5. På tåget ringde telefonen. Jag trodde att det var pappa men icke sa nicke, det var kära Maxi som ringde! Gissa vem som har arbetsintervju på tisdag?!

6. Väl framme hittade jag allt det jag skulle ha, plus lite till! Jag som är officiellt sämst på att shoppa. Ja, dö inte av chock nu. Alla tycker inte om det... Och, i alla fall, jag fick detta för mindre pengar än jag hade räknat med. Sweeeeeeet.

7. Vi kilade upp till Haga och åt på älskade Husaren. Deras lasagne är underbar bortom min fattningsförmåga. När jag kan laga så god mat kan jag dö lycklig!

8. Vi gick därefter runt och kollade i lite affärer. Mys säger jag. Mhmmmmmmmmmmmmmmm!

9. När jag kom hem väntade en av mina, vill gärna säga kära igen... men m o t s t å  f r e s t e l s e n, tidningar som jag prenumererar på. Stavade jag fel nu kommer jag aldrig förlåta mig själv.

10. Och, såklart. Det är påsklov. Duh?

Vill bara avsluta med en bild:

Jag måste bara säga att jag gillar traditionen med att äta ägg på påsk...

Hum

Det blir mycket random tv-tittande när mamma är sjuk... Att jag skulle se Christer Sjögren sjunga Lady Gaga var väl inte riktigt vad jag hade tänkt mig när jag gick upp imorse.