Ett otrevligt uppvaknande

Klockan hade passerat tolv. Juni, äntligen. Lite halvtrött sådär låg jag med pannan mot min pojkväns axel, det var ganska varmt. Men skönt, tryggt. Så känner jag, mitt i den halvdåsiga yran, att ett av mina födelsemärken på ryggen känns lite konstigt. Är det något på det? Har det blivit större? Med en inte helt naturlig armrörelse försöker jag nå märket, och råkar riva till lite, knappt märkbart. Men då. Då känner jag någonting, någonting rör sig. Uppför min arm. Som en trogen insektsrädd människa börjar jag skrika åt Fredrik att tända lampan, att ta bort den, att göra något. I mitt huvud ser jag framför mig en vidrig vägglus som glatt vandrar mot mitt ansikte för att nafsa lite. Så kommer ljuset på, och framför mig ser jag en totalt förvirrad man med rufsigt hår, och på min arm? En satans källarspindel. Inte en jättestor, men en sådan där svart, riktigt äcklig en? Stor som en fingertopp. Skriker gör jag då ännu högre och viftar till slut till den, tror att den hamnar på Fredriks mage och ropar att DÄR ÄR DEN men det är den inte utan det är bara ett födelsemärke. Slagen av insikten att jag nu inte längre vet var den är fullkomligt flyger jag ur sängen och står sedan på golvet och andas snabbt, snabbt. Känner efter på ryggen och ser att fingrarna blir röda av blod. Min första tanke är att den måste ha bitit mig och blir helt hysterisk, det är nästan som att jag gråter bara att det inte kommer några tårar. Samtidigt försöker mannen min nyvaket att lugna mig och han drar förvirrat en hand genom håret. Då kommer jag plötsligt ihåg att jag rivit mig på ryggen och andningen lugnar ner sig några snäpp. Frågar om vi kanske kan sova hos honom i stället? Han nickar och jag skyndar skakande att ta på mig kläder och skor, att hitta nycklar och passerkort.

Så vandrar vi genom natten till ett hus lite längre bort, och det enda jag kan tänka på är vart den eländiga spindeln tog vägen.

Alltså, nog för att jag vet att jag är rädd för insekter, men det här var sjukt. Idag: uppdrag utrota spindeljäveln.