Det var så länge sedan vi sågs

Jag tänker ibland att jag ska börja blogga igen. Nu var det i och för sig rätt länge sedan sist, jag skriver så mycket annat nuförtiden. Men för någon kväll sedan kände jag det, faktiskt. Det där drivet efter att skriva igen.

Det är något speciellt med att skriva på internet. Man behöver inte censurera sig själv så mycket. Jag menar inte med information, självklart berättar man inte allt. Jag skulle aldrig skriva var jag bor (har jag gjort det?). Det jag menar är att man, rent språkligt, inte behöver censurera sig. Jag behöver inte strukturera upp den här texten. Jag kan bara skriva. Oftast hör jag ju ändå hur det låter, och om jag ska ändra något, när jag läser igenom texten innan jag trycker på publicera. Det är knappast heller någon som ens läser här.

En slags dagbok, fast annorlunda mot den jag egentligen skriver om kvällarna.

På internet är jag privat, tillsammans med andra. Här får man en chans att skrika ut vad man känner, för att kanske få ett svar. Det är säkert ganska menlöst, men också ganska skönt.

Hej, igen, bloggen. Vi får se om vi ses.

Skapelsemyten #1

Jag fick en idé idag. När jag satt och läste om skapelsemyter från Grekland och Mellanöstern. Det handlade om att man inte kan skapa något från ingenting och att Eva skapades av Adams revben. Att Gud skapade oss i sin avbild. Tänk om det skulle vara mer bokstavligt. Att om det i början fanns Gud, och att Gud var oändlig. Så en dag ville han dela med sig av sig själv och började skapa universum. Och att i takt med ju mer han skapade, desto mindre kraft hade han. Desto mindre bestod han utav. Att det är därför det händer så mycket jävelskap hela tiden, för att han inte längre har kraften att påverka. Han är kanske mer maktlös än vi.

Och med det sagt vill jag bara påpeka att detta inte är någon teori. Jag såg det mer som något att skriva något fiktivt om. Något jag skulle skriva om jag själv skulle hitta på en skapelsemyt. För lite fascinerande, ändå?

Eller så är jag bara lättimponerad.

Av mig själv...

Ugh.

Dear 2012 #1

Jag sitter hemma idag. Skulle egentligen varit i stan och skulle egentligen plugga, men jag känner mig inte helt kry. Igen. Så kan det gå. Men tänkte i alla fall ge lite cred till det gångna (gud, stavar man det så?) året för det ska det ta mig fan ha.

Jag tror nog att det har varit det mest händelserika året för mig hittills och definitivt ett av de bättre. Allt har hänt sjukt snabbt och jag kan fatta vilken sjuk tur jag haft med massor av saker. Framför allt så har det hänt mycket nya saker och då tänkte jag göra såhär:

2012 var året då jag för första gången:

• Gick ut (i Sverige). Kära Höga C vad trevligt det var. Mindre trevliga var väl kommentarerna efteråt från de som tycker att man inte kan gå ut om man inte dricker. För det är ju så det funkar.
• Vann en iPad. Liksom... Vad fan?!
• Sökte riktiga sommarjobb - och fick ett! Därav också första gången jag jobbade.
• Gick på bal i långklänning.
• Missade Eurovision. Det var skandal. Jag var ju dock kung och lyckades missa alla spoilers till dagen efter då jag kunde se på en inspelning. Trots att vi VANN. Åh herregud.
• TOG STUDENTEN. Och nog för att alla säger att det är fantastiskt men det överträffade mina förväntningar i alla fall.
• Reste med bara vänner och då dessutom till Paris. Var väl ungefär bland det bästa som hänt. Vi gör om det snart, va, okej?
• Körde av vägen. I en rondell dessutom. Ni kan kalla mig Ms Klantskalle.
• Röntgade mig. Pga avåkningen. Min stackars nacke fick sig en törn. Men nu är det bra! (typ)
• Sov i en husbil. Det får ni inte missa, alltså!
• Blev kär i en stad. Uppsala, o du sköna! Hah.
• Gick på utomhusbio. Alldeles underbart. Grym film för övrigt, The Music Never Stopped. Se den.
• Flyttade hemifrån. Och överlevde. Who knew?
• Betalade hyra. Och tog studielån. Usch.
• Var med på språkvetarnollning. Så jävla roligt. Såna underbara människor. Åh.
• Skaffade mig en ny bekantskapskrets (på flera år fanimej). Fantastiska människor, dessutom.
• Byggde en mänsklig pyramid på en centralstation.
• Gick på en gasque (= fin sittning). Om jag var missnöjd med balen så var detta precis vad jag tänkt mig. God mat, gott sällskap, bordskavaljer, massa skålar och fin underhållning. Uppklätt, men lite mer lagom. Underbart.
• Gick på pub. Gud, vad efterbliven man låter...
• Gick på ett riktigt Poetry Slam. Jag säger bara... O-T-R-O-L-I-G-T. Speciellt finalen. Shit.
• Tog mina första högskolepoäng och klarade min första tenta. Go me!
• Gick på en nationsrunda (=du ska ta en öl/cider på så många nationer som möjligt). Dessutom med folk jag inte kände. Hade överraskande roligt. Och sällskap hem till dörren.
• Skapade en kostym av bubbelplast och hade på mig den på ännu en gasque. Väldigt varmt...
• Besökte Stockholm. Jag vet, det är pinsamt. Men nu så!
• Var ute med endast pojkar. Vad hände där?
• Sminkade mig själv till döden och mannen till Jokern.
• Gick på ordentlig Halloweenfest.
• Kysste Jokern från Batman. Otroligt konstigt. Om än bra.
• Gick på teater. Riktig teater. Dracula. Det var så bra. Åh.
• Såg alla tre LOTR-filmer på raken. Extended version.
• Drack en shot. Busigt, right?

Det blev en sjukt lång lista. Oj. Och då har jag inte med en massa saker (som på olika sätt inte var första gången). Som att jag blev så nöjd med mitt och Karins projektarbete, alla övernattningar, allt pluggpluggplugg, när vi var på Smögen, midsommar, min födelsedag, när jag fick antagningsbeskedet, var på kulturkalaset i Göteborg, hade avskedsmiddag, vinkade av mina vänner och sedan inte träffade dem på evigheters evighet, hur nervös man blev på uppropet, om hur trassligt mitt hår har varit, hur sjuk jag varit från och till, om den underbart goda fikan på Kalmars nation, om att prata på Facebook till fyra på natten eller på riktigt tills man somnar. Som att jag hamnade mittemot Annika på avslutningsmiddagen på nollningen, att jag varit på biobiobio, haft underbara filmkvällar (och -nätter), fått besök av min familj och hälsat på här hemma, överlevde en datakurs, träffade min finfina man på den där reccegasquen i september, att jag och Anna klättrade klippor och trotsade vind i Smögen, att vi inte fick plats på julavslutningen på Snerikes, att vi dansade så underbart den där första veckan och att jag faktiskt fick medicin när jag senast var på akuten eller att the Hobbit var så jävla bra och nyår likaså, att det kändes som att komma hem.

Om du har läst alltihopa är du antingen grym eller jävligt uttråkad. Men ändå. Kudos! Bilder får ni vid senare tillfälle. Nu får ni bara en.

NaNoWriMo

Överväger seriöst hela den här grejen nu. Har sjuka cravings på att skriva. Hittade den här, kanske något att bygga på...

Sorlet fanns överallt. Framför mig, bakom mig, runtomkring mig. Det kändes nästan som om det fanns inne i mig. Som en irriterande, surrande klåda som vägrar att ge med sig. Ändå stannade jag där. På den röda plyschsoffan, i den sunkiga lägenheten. Jag vet inte varför. Kanske för att alla andra verkade så lyckliga just då. Jag kanske hoppades på att det skulle smitta av sig. Att jag skulle bli lite sådär glad, som man ska vara. Så, ja, jag satt där. Och det var då han kom fram. Han kom fram till mig, med långa steg och så gled han ner och satte sig. Bredvid mig. På den röda plyschsoffan.

I ögonvrån kunde jag se glöden från en cigarett, i hans vänstra hand, och hur han hade den andra handen utmanande placerad på sitt högra knä. Med armbågen pekande utåt. Så lutade han sig framåt, viskade i mitt öra:

-          Jäkligt irriterande det här, eller hur?

Och så gav han ifrån sig ett lätt hostande skratt, föll tillbaka mot ryggstödet, med elden och röken farligt nära mina svarta lockar. Men jag struntade i honom, för det är det jag gör. I stället la jag det högra benet över det vänstra. Bort från honom. Mina lätt darrande händer slätade ut den svarta kjolen samtidigt som de försökte dölja de fransiga naglarna. Huvudet höll jag nerböjt, så att jag inte kunde se mer än hans chinosben och hans högra hand och en bit, av hans svarta sko.

-          Så irriterande, fortsatte han, att jag inte står ut. Förstår du?! Jag står inte ut!

Hans röst gick upp lite på slutet, som om han faktiskt var upprörd. Inte bara låtsades, som folk brukar. Som folk brukar runt mig. Så, faktiskt. Jag vände mig om och såg på honom. Med cigarettröken stickande i ögonen såg jag på honom. Och han var vacker.

I stället för att skriva rapport

...kan man alltid fundera ut storslagna planer. Det är alltid kul, eller hur? Jag menar, NaNoWriMo börjar på torsdag (google is your friend, vem orkar förklaringar?!) och är det inte dags att börja skriva nu? Dessutom har jag nyss föresatt mig att besöka samtliga Sveriges kommuner. Hittills har jag varit i Uppsala.

Bra, va?

Nej, men. Det vore väl mysigt. Kör stort och satsar på Stockholm och Danderyd på torsdag. Kommer bli epic. Eller något i den stilen.

Vad mer?

Jo. Har ju min lilla scrap book-bok. Den borde man ju ta tag i. Och plugget, så klart. Sedan har jag ju X antal 1000 bilder som man skulle kunna redigera, nationsliv att engagera sig i, böcker att läsa, filmer att se, språk att öva. Bakat har jag inte gjort på ett tag... Eller tecknat.

Hej, ge mig en duk i julklapp, tack. Snällt! Gärna ett staffli också, om du orkar bära hit det.

Sedan skulle man ju träna också...

Jag ångrar mig, önskar mig extra timmar till dygnet och lite energidryck i stället. Okej? Okej.

Såhär kan det se ut när man går på gasque. Säksy läjdäj!

Söndag

Sitter och spånar lite inför mitt projekt i kreativt skrivande. Går väl sådär kanske, så jag kollar lite i gamla dokument igen. Hittar massa konstigt som jag inte minns att jag skrivit. Förstår inte ens vad jag menar... Jag har i alla fall tänkt gå ut och springa om en stund, så snart vi har varmvatten. Wish me luck!

Det är väl så himla lätt det där, att bli rädd. Att ge upp, vända om, se sig över axeln. Se tillbaka istället för framåt. Vika sig, följa efter, gömma sig. Tappa bort sig själv. Och bara sluta. Leva. Bli en zombie. Det kanske är bättre, trots allt.

Se dig omkring!

Åh, fy fan för dig, o du intoleranta alkoholsamhälle. Detta förbannade hyckleri, att man i nian ständigt uppmanas till att avstå från alkohol, för det är skadligt, det är farligt, det förstör folks liv etc. etc. Så kommer man till gymnasiet och helt plötsligt är det något som "hör ungdomen till", något som helt plötsligt bara är roligt och fantastiskt och det är klart att alla dricker. Om man inte gör det, då klassas man som onormal, tråkig. Ett freak. En fegis. Att säga att man inte dricker är som att säga att man älskar Jimmie Åkesson, att man inte tycker om lediga dagar, att man gillar att äta tånaglar. Ständigt denna förvåning, den upprepade och förskräckta frågan: varför?! Som om det var det sjukaste man någonsin har hört.

När körskoleläraren frågade eleverna i min grupp, på riskettan - kursen där man ska lära sig riskerna med alkohol och droger, varför de trodde att vissa personer inte dricker fick hon svaret att de kanske har haft någon dålig erfarenhet av alkohol eller har varit med om något hemskt.

Som om det är något slags onaturligt tillstånd, som endast kan utlösas av någon fruktansvärd, onämnbar upplevelse. Tanken att man kanske helt enkelt bara inte vill, inte har något behov av att dricka, verkar för dem främmande. För, vad i helvete, ska det vara så svårt att förstå! Jag dricker inte för att jag på något skulle vara rädd för alkohol eller för att jag tror att jag kommer bli totalförgiftad och alkis och dö. Nej. Det fattar jag väl! Och visst, det är säkert ytterst trevligt och roligt och allt det där att dricka. Jag förstår varför "alla" gör det och visst, jag kan ta en cider, visst kan jag smaka på ditt vin. Men jag dricker inte, för jag tycker fanimej inte att det är gott, jag känner att jag klarar mig bra på att vara så som jag är och jag jobbar hellre på mitt självförtroende än tar till alkohol för att våga göra det jag vill. Jag dricker inte, för jag kan ha hur roligt som helst ändå och vägrar göra det bara för att alla andra gör det! Och jag dricker inte, för det är trots allt ohälsosamt, det är faktiskt ett gift och jag klarar mig för fan bra ändå!

Jag skiter fullständigt i om ni dricker, men respektera för guds skull oss som inte gör det. Och det existerar inget likhetstecken mellan nykter och tråkig, så bara... lägg ner.

Ciao belli!

Nej, men se där! Jag är tillbaka. Både jul och nyår har passerat, och oj vad trevligt vi hade det. Nu är det ett nytt år, en ny start och tro fan att detta året ska bli bättre! Jag börjar det nya, vackra, förhoppningsvis sjukdomsfria året med godisförbud (nästan iaf) och filmer. Nu sitter jag och skriver lite (hur kan jag så ofta glömma hur mycket jag tycker om det?!) och läser igenom lite gamla dokument. Jag har ju mest spontana texter och sådant dock...

Disciplin? Vad är det?

I vilket fall som helst, hittade ett flera år gammalt dokument. Började nästan skratta lite faktiskt, inte dåligt vad konstig man varit...

"Det var under det 21:a århundradet, då Paris Hilton hade makten över folket och alla ägde en spikmatta, som denna historia utspelade sig. Polarisarna smälte, som följd utav tvättbjörnarnas osunda leverne, och rädslan för att inte vara som alla andra växte sig större för var dag som gick. Den ledande djurarten kallades fjortisar och planeten kryllade av dem. "

Et voila !

Sache que si je pleure
C'est pas moi c'est mes yeux

Alors

Det är inte mitt liv jag lever. Så kan det inte vara. För det är inte jag som vill må så, det är inte jag som står här, inte jag som går som pratar som sörjer. Borde det inte vara jag som är fri och som gör allt vad jag kan med mitt liv, som följer mina drömmar och går dit jag vill?

Hundarna skäller, jag skriker tillbaka, högt, så det ringer i öronen. Skrämmer livet ur allihopa, och mig själv. Men vad gör du, måste du skrika så?!

För visst ska man vara okej vid det här laget. Man ska ha skakat det av sig, som pudersnö från axlarna en vintergrå morgon och ta stora bestämda steg ut i världen, med huvudet högt och sådan där satans fantastisk utstrålning, visst ska man! Klä sig lite fint, sminka sig så där lagom och smakfullt, se pigg och fräsch ut, vara på gott humör och prestera prestera prestera.

Men vem fan orkar med det?

Frukta icke

"Vi biter ihop
våra tänder
Vi biter ihop
så att käkarna värker
och tänderna
nöts
Vi biter ihop

En dag
brister huden
och jämmer
bryter ut ur såren

Hindra det!
Släpp fram din vrede!
Ropa mellan tänderna!
Gå lös
på dem som stjäl vårt liv
på dem som hindrar
oss att leva
På dem som tvingar oss att
bita ihop
bita ihop"

Ingrid Sjöstrand

Mon Dieu

Bob Hansson. Omg, vad du är bra. Ja. Helt otrolig.

Glada dagar

Tänk,

om jag var tanklös.

Tänk, om jag bara kunde sluta

tänka,

och grubbla, fundera och begrunda.

Tänk, om man bara kunde vara

i fred - från sig själv.

A poem, you say?

Måste säga att jag bara älskar denna! Mitt i prick, rakt på sak, träffar en som ett slag i magen. Ja, ni förstår säkert:


" - Hej! Hur mår du?

(magvärken!magvärken!magvärken!
sömnlösheten!sömnlösheten!sömnlösheten!
blåskatarren!blåskatarren!blåskatarren!
oförmågan!oförmågan!oförmågan!)

- Tack bra. Och du?"
 

Peter Curman

Where's that flow?

Dag 14: Det här vill jag ha

Jag vill ha nya objektiv, ett motljusskydd, nya skor, en vinterjacka.
Jag vill ha ett hår
who knows how to behave.
Ett färdigt projektarbete,
tillgång till Pottermore.
Och jag vill leva, lära,
kanske veta var jag ska vara,
nästa år?

Lol

Alla snubbar vill ju vara, katt?

Jag undrar om

katter

egentligen sover så mycket -

för att de är deprimerade?