Sorlet fanns överallt. Framför mig, bakom mig, runtomkring
mig. Det kändes nästan som om det fanns inne
i mig. Som en irriterande, surrande klåda som vägrar att ge med sig. Ändå
stannade jag där. På den röda plyschsoffan, i den sunkiga lägenheten. Jag vet
inte varför. Kanske för att alla andra verkade så lyckliga just då. Jag kanske
hoppades på att det skulle smitta av sig. Att jag skulle bli lite sådär glad,
som man ska vara. Så, ja, jag satt där. Och det var då han kom fram. Han kom
fram till mig, med långa steg och så gled han ner och satte sig. Bredvid mig.
På den röda plyschsoffan.
I ögonvrån kunde jag se glöden från en cigarett, i hans
vänstra hand, och hur han hade den andra handen utmanande placerad på sitt
högra knä. Med armbågen pekande utåt. Så lutade han sig framåt, viskade i mitt
öra:
-
Jäkligt irriterande det här, eller hur?
Och så gav han ifrån sig ett lätt hostande skratt, föll
tillbaka mot ryggstödet, med elden och röken farligt nära mina svarta lockar.
Men jag struntade i honom, för det är det jag gör. I stället la jag det högra
benet över det vänstra. Bort från honom. Mina lätt darrande händer slätade ut
den svarta kjolen samtidigt som de försökte dölja de fransiga naglarna. Huvudet
höll jag nerböjt, så att jag inte kunde se mer än hans chinosben och hans högra
hand och en bit, av hans svarta sko.
-
Så irriterande, fortsatte han, att jag inte står
ut. Förstår du?! Jag står inte ut!
Hans röst gick upp lite på slutet, som om han faktiskt var
upprörd. Inte bara låtsades, som folk brukar. Som folk brukar runt mig. Så,
faktiskt. Jag vände mig om och såg på honom. Med cigarettröken stickande i
ögonen såg jag på honom. Och han var vacker.
