Svunna tider

Jag sitter och läser i gamla dokument på min dator. Msn-konversationer, dagboksanteckningar, gräl, avslut, tårar. Vissa saker får mig att le, får den tiden att verka som förgyllt, bättre, roligare. Andra saker gör mig så ledsen. Varför gjorde vi så? Varför gjorde de så? Varför gjorde jag så?

Och varför tog vi så mycket skit?

Polen bildbomb #1, Sopot - oredigerat

Kedvesem

Ni vet när man känner så mycket att det känns som man ska sprängas? När man längtar så otroligt mycket? När man blir så lycklig över det man har? Den man har.

Då?

Det finns inte mycket som slår det.

Det var en gång en (förbannad) midsommardag

Underbara midsommar. Den började åtminstone bra, måste jag säga. Klockan stod på 05.20, jag befann mig på jobbet 06.45, drog på mig handskarna vid 7.00. Självklart tar någon annan schampoovagnen så jag i stället får plocka upp illaluktande gristrynen. Gud så trevligt. Värkande rygg, fötter, huvud. Kort rast, får en kundvagn i magen så jag tappar andan och får sketaont. Då kommer chefen min som en räddare i nöden och berättar att vi får sluta så fort vi är klara, oh yeah! Som det renblodiga klantarsel jag är kör jag då in med min varuvagn in i en vägg samtidigt som jag försöker önska honom en glad midsommar, och ja, jag råkade svära som en annan (jävla) grottmänniska.

Jag vet att de är såå tacksamma över att jag jobbar för dem. Oumbärlig, det är vad jag är.

Väl hemma igen

Förra veckan befann jag mig i Polen, Gdansk. Det var alldeles ypperligt. Framför allt maten. Och all fin, billig shopping. Och alla fantastiska byggnader. Fina vänner. Etc.

Om ni har tur kanske jag lägger upp lite bilder om några dagar. Eller någon vecka.

Pölen!

Idag är en stor dag. Eller åtminstone en trevlig dag. Snart åker nämligen jag och två av vännerna mina till Gdansk, Polen. Efter vad jag har hört ska vädret till och med vara fint. Blir det mycket bättre.

*inga hashtags, inga hashtags, inga hashtags*

Paris förra året

Ett otrevligt uppvaknande

Klockan hade passerat tolv. Juni, äntligen. Lite halvtrött sådär låg jag med pannan mot min pojkväns axel, det var ganska varmt. Men skönt, tryggt. Så känner jag, mitt i den halvdåsiga yran, att ett av mina födelsemärken på ryggen känns lite konstigt. Är det något på det? Har det blivit större? Med en inte helt naturlig armrörelse försöker jag nå märket, och råkar riva till lite, knappt märkbart. Men då. Då känner jag någonting, någonting rör sig. Uppför min arm. Som en trogen insektsrädd människa börjar jag skrika åt Fredrik att tända lampan, att ta bort den, att göra något. I mitt huvud ser jag framför mig en vidrig vägglus som glatt vandrar mot mitt ansikte för att nafsa lite. Så kommer ljuset på, och framför mig ser jag en totalt förvirrad man med rufsigt hår, och på min arm? En satans källarspindel. Inte en jättestor, men en sådan där svart, riktigt äcklig en? Stor som en fingertopp. Skriker gör jag då ännu högre och viftar till slut till den, tror att den hamnar på Fredriks mage och ropar att DÄR ÄR DEN men det är den inte utan det är bara ett födelsemärke. Slagen av insikten att jag nu inte längre vet var den är fullkomligt flyger jag ur sängen och står sedan på golvet och andas snabbt, snabbt. Känner efter på ryggen och ser att fingrarna blir röda av blod. Min första tanke är att den måste ha bitit mig och blir helt hysterisk, det är nästan som att jag gråter bara att det inte kommer några tårar. Samtidigt försöker mannen min nyvaket att lugna mig och han drar förvirrat en hand genom håret. Då kommer jag plötsligt ihåg att jag rivit mig på ryggen och andningen lugnar ner sig några snäpp. Frågar om vi kanske kan sova hos honom i stället? Han nickar och jag skyndar skakande att ta på mig kläder och skor, att hitta nycklar och passerkort.

Så vandrar vi genom natten till ett hus lite längre bort, och det enda jag kan tänka på är vart den eländiga spindeln tog vägen.

Alltså, nog för att jag vet att jag är rädd för insekter, men det här var sjukt. Idag: uppdrag utrota spindeljäveln.