Leka lika

Så. BR och Toys 'R Us har gett ut en könsneutral leksakskatalog. Äntligen, säger jag. På bilderna leker alltså barnen med tillsammans, eller ensamma, med alla sorters leksaker. Alla tjejer leker inte med dockor och alla killar med leksaksvapen, som de brukar. Men tydligen så stormar andra länder över detta. Folk tycker att det är sjukt att se killar leka med dockor. De kallar det för bl. a. manshat. Manshat? Really?!

Vad fan har det med något att göra?

Sämsta studenten i mannaminne

Jag är trött. Väger mellan att gå och lägga mig för att kunna komma upp i tid imorgon eller stanna uppe och panikplugga det jag borde gjort... den senaste veckan.

Heh.

Apokalyps

Dag 5, nära undergången:

Det är idag femte dagen utanför universitetet. Trots nästan orimliga mängder tid har jag ändå inte gjort de framsteg som jag hade hoppats på. All anstängning verkar meningslös. Jag kommer snart att ge upp mina ambitioner, och använda den kraft jag har kvar till andra saker. Som att föra krig mot den mäktige Montezuma. Eller äta upp min sista reserv blåbärskarameller.

Om ni inte hör av mig snart, är det nog försent. CSN är nog redan på väg...

Adjö.

Civilisation

Inte för att jag någonsin varit något större dataspelsfan, men nu har jag fan åkt dit. Fredrik installerade ett spel på min dator, Civilisation, som går ut på att man ja, bygger upp en civilisation. Jag spelar Kartago och vill bara bosätta mig i min säng och spela tills jorden går under.

Det här är inte bra, inte. Jag kommer faila att som failas kan. Men spelet är så roligt att jag faktiskt inte bryr mig.

Fan.

Sommaren

Jag saknar sommaren. Jag saknar GISHWHES. Jag saknar att vara ledig.

Håll andan

Underbara post! Det är en av de bästa sakerna med att ha flyttat hemifrån, tycker jag. Att all post som kommer är till en själv. Ibland kan jag nästan längta hem från skolan bara för att det kanske, kanske finns något i lådan.

Sedan att det mesta bara är räkningar, är en annan sak.

I alla fall. Igår fick jag ett paket. Mor min hade skickat en mycket fin, old fashioned teburk (vad sjutton heter det?) med tre stycken Kinderägg i. Hon känner mig allt, hon.

Ledsen i ögat

En kompis länkade en blogg förra veckan. Det var en man som skrev om hur kvinnor inte borde ha något självförtroende, att det var det mest avtändande han visste. Han beskrev problematiken med det hela och vad det hade för effekt på samhället, allt väl genomtänkt och välformulerat. Hela texten gick ut på att förklara varför kvinnor är värdelösa och borde återgå till sin plats i köket. Vad gäller självförtroendet tyckte han att det räcker med att vi håller det på en nivå så att vi inte begår självmord.

Och det var en helt seriös artikel. Men vet ni vad det värsta var? Att nästan alla kommentarer lovordade honom och tyckte att han hade helt rätt. Det gör mig mörkrädd, att människor faktiskt tror på sådana saker. Att de faktiskt tycker, att kvinnor inte är människor, utan något lägre stående.

Ja, mörkrädd. Och jävligt förbannad.

Musse och hans familj

Som jag nämnt, så är jag väldigt fascinerad av mushjorten och sedan min pojkvän fortfarande inte gett mig någon födelsedagspresent (såhär tre månader senare) hade han nu planerat att vi imorgon skulle åka till Parken Zoo i Eskilstuna så att jag skulle få se dessa fantastiska djur med egna ögon. Så får vi reda på att, för två veckor sedan, rymde leoparden, som satt i inhägnaden intill mushjortarna, och dödade den lilla familjen som fanns där. Musse, Mimmi och deras ettåriga barn.

Det borde verkligen inte få hända. Jag tycker så synd om de stackars små som måste ha blivit livrädda, som ju var en liten familj. Sedan att det hände två veckor innan jag skulle få se dem är bara konstigt, och typiskt.

Men det hela är framför allt tragiskt, och nu tänker jag definitivt inte åka till Parken Zoo. Någonsin. Consider yourselves bojkottade.

Skäms.

Att bo ihop

Jag undrar hur det är, att bo tillsammans med någon. Någon man är ihop med, vill säga. Hur tar man det beslutet? När gör man det? Vad skulle bli annorlunda? Ibland, ibland ganska ofta, kan jag tycka tanken låter så himla lockande. Tanken att någon väntar på hem när man kommer hem, eller att någon annan kryper ner under täcket när man är halvvägs till sömnen. Att dela något sådant med någon. Och att få träffa personen i fråga så mycket. Samtidigt... skulle inte hushållssysslor, räkningar och liknande ta bort själva spänningen? Göra allting mer till en vardag, mindre unikt. Skulle inte det tära på förhållandet? Eller kommer man så småningom till en punkt där man klarar det utan större svårigheter?

Eller är det därför så många gör slut ganska tidigt, att de går för fort fram på den här punkten?

Många frågor och få svar. En vanlig dag i mitt huvud.

Stipendieansökningarna

Varför är alla stipendier utformade på olika sätt? De vill alla ha olika saker, speciella intyg med speciella underskrifter eller noggranna kalkyler över ens budget. Sedan är det från början nästan stört omöjligt att hitta dem, de flesta har inga sidor på internet och att söka efter dem på speciella sidor kräver ofta inloggningar och/eller pengar.

Jag blir trött. Att det ska vara så svårt att få gratis pengar.

Heh.

Brumeille

 

Jag längtar till Halloween. Vi ska ha fest, är det tänkt. Jag längtar efter kostymerna, mörkret, ljusen, skriken, skratten, stämningen.

 

En hand i min, en skål, gemenskap, natten utanför fönstret.

 

Snart.





Ge mig mat!

Jag förstår ändå varför studenter normalt inte äter så bra mat. Nu när jag har börjat plugga ordentligt, om man kan säga så, så finns det ingen tid - eller ork. Ändå är jag otroligt sugen på någonting riktigt gott. Och då får godis duga.

Det är inget bra det här. Dålig mat = man äter mer godis.

En ond jävla cirkel, är vad jag kallar det.

Curry

Stackars lille Curry är sjuker och ska till veterinären. Saknar honom och hoppas det går bra. Jag menar, han är hur söt?!

C'est l'angoisse

Den här ångesten som jag har idag, den är inte av denna värld. Jag försöker tvinga mig upp ur sängen och plugga lite mer men helst vill jag bara krypa ihop till en liten boll i mörkret under täcket och gömma mig där tills jag glömmer bort att jag finns. Men det går ju inte. Jag har inte tid att bryta ihop, det är det som är grejen. Jag måste svara på de här frågorna jag inte förstår till imorgon, jag måste gå upp, äta lunch, duscha så att jag inte ser ut som en uteliggare på språkpuben som börjar ikväll. Måste hålla fasaden uppe, vara stark, vara bra, vara bäst. Kan inte tillåta mer än små stunder att falla sönder för annars gör allt annat det också. Faller sönder.

Den här känslan av att ha ett ansvar för så himla mycket, att göra så mycket, vara så mycket. Vart tar jag själv vägen in i det här? Jag drunknar i berget som är mitt eget liv, som är skola, och flytt till Paris, som är pojkvän och vänner, familj och alla mina böcker jag staplar längs väggarna. Drunknar i oceanen som är mitt liv, som är högar av olästa tidningar, ambitioner att blogga och skriva en bok, att lära sig att måla med akryl, att träna, söka extrajobb, att laga god mat. Jag kvävs av alla satans måsten. Men jag måste!

För jag vill ju själv, ändå. Jag vill för mycket. Jag vill hinna med allt det som står ovan, och ännu mer. Jag vill inte välja bort något. Det mesta är lika viktigt. Så mycket har en tidsstämpel på sig, ett bäst före-datum. Har jag också det? För det är så det känns. Om jag inte hinner det nu, när ska jag då göra det? Kommer mitt liv bestå av ett stort icke-hinnande? När ska lära mig att välja bort saker? När kommer pressen försvinna?

När kommer det sluta kännas jobbigt när folk försöker släta över det faktum att deras ton i rösten säger att det jag läser är onyttigt och värdelöst genom att säga att språk, det är ju häftigt, och imponerande att man kan!

Fast det inte känns som jag kan. Fast de kanske inte ens menar det. De skulle ju aldrig tänka tanken själva, att läsa det jag läser.

När kan jag sakta ner, ta hand om mig själv, vara med de jag tycker om - utan att få dåligt samvete?

När?

The cold

Alltså. Hur sjukt tråkigt är det inte att vara förkyld? Har inte tagit mig längre från sängen än till toaletten idag och jag har ingen aning vad det är för väder ute. Och jag undrar, hur lyckas folk plugga när de är sjuka? Själv har jag ju knappt orkat resa mig, bara att duscha gjorde mig helt slut.

Önskar jag vore sömnig.

Blurred Lines

Hallå allihopa!

Har ni sett Robin Thickes musikvideo "Blurred Lines"? Ja, antagligen. Usch och fy på den. Något som jag däremot älskar är denna parodi av låten som några studenter har gjort. Kan vara bland det bästa jag sett, det gjorde mig i alla fall riktigt jädra glad. Go them! Fantastiskt att folk gör sådana här saker så att man verkligen får igång en debatt och kanske också får fler människor att förstå problemen. Inte bara det sexistiska i originalvideon utan det som finns runt omkring oss hela tiden. För något måste börja hända.

Det sjuka är ju, vad jag har hört, att YouTube tog bort parodin därför att den var alltför sexuellt anspelande. Så det är det inte när det är tjejer som är halvnakna? Nej, verkligen inte *suck*. Shame on you, YouTube.

Som tur var kan man se den på andra ställen. Och det borde alla göra. Så sprid! Lyssna på texten, fundera, gläds.

Att prioritera

Vad är det som gör det så svårt att välja en sak framför en annan? Jag kom för ett tag sedan fram till att den antagligen största orsaken att jag skjuter upp saker till sista sekunden är att jag är totalt värdelös på att prioritera. För uppsatsen kan ju alltid vänta en dag till; jag måste (!) ju se det här avsnittet av Game of Thrones innan någon spoilar det för mig! Dessutom behöver jag slappna av lite också, så att jag inte går in i väggen. Det är för min egen hälsas skull!

Det kan man i varje fall intala sig.

Men alltså. Varför kan jag inte prioritera? För att jag är lat? För att jag är lite trög sådär? Eller missade jag helt enkelt den kursen under gymnasiet?

En gåta. Jag misstänker dock att jag inte direkt är ensam med det här problemet. Och det är ju inte så farligt. Inte förrän du försöker balansera studier/umgänge/läsning/bostadsletande/stipendiesökande/städning/motion/matlagning osv. osv. Tyck synd om mig. Eller inte. Fritt land och allt sånt.

Jag skulle dock uppskatta lite tips. Eller en hederlig spark i baken. Båda skulle möjligtvis (antagligen inte) göra susen.

Fast jag slår vad om att till och med de här blommorna är bättre på att prioritera än vad jag är.

Mortal Instruments

Jag har alltid älskat tävlingar. Allt från att springa fortast och lösa korsord som man skickade in när jag var liten till internettävlingar och stipendiesökningar. Jag vet inte varför. För att jag älskar att vinna?

Antagligen.

I alla fall. Jag var med i en tävling på Piraja för någon vecka sen, och (!!!) vann ett par biobiljetter. Visserligen inte till vilken film som helst, utan till Mortal Instruments: stad av skuggor. Som jag var liten nyfiken på efter att ha läst boken. Och vad jag tyckte?

Filmen var bra! Förutsatt att man kan bortse från alla superlöjliga ögonblick. Till exempel när vattnet börjar forsa när över det söta lilla paret när de kysser varandra i växthuset eller den extremt smöriga musiken när det var menat att vara känslosamt. Och grejen att vampyrerna bor i ett övergivet hotell medan varulvarna är motorcykelåkande hunkar till mekaniker.

Men, förutom det! Förutom det, så var den bra. Spännande, magisk, förhöll sig mycket bra till boken och var helt enkelt riktigt underhållande. Sedan om jag hade varit lika nöjd om jag hade behövt betala för biljetten är ju en annan fråga.

Hälsan förkroppsligad

Det här med maten. Studentlivet (eller kanske bara livet som ivägflyttad innan man fått lite vett i skallen) har ju inte direkt någon jättebra påverkan på detta. Idag åt jag varma mackor till middag. Igår åt jag ett päron. En annan dag åt jag jordgubbar.

Och jag är ändå ganska noga med där. Oftast.

Antar att jag inte riktigt kommit in i det än...

Nu då?

Blir som vanligt alldeles villrådig när jag bestämmer mig för att jag inte behöver plugga mer denna dag. Jaha... Vad gör man då?

Man kunde ju tänka sig att jag borde ha lärt mig det efter att ha haft sommarlov. Men så smart är man tydligen inte.

Till slut satte jag mig i alla fall framför datorn och började sortera bilder. Något jag inte verkar ha gjort på över ett halvår. Heh... Såg dock plötsligt bilden nedan, vek mig dubbel av skrattsmärtor och kände att jag var tvungen att dela med mig. Jag menar, hunden ser ju fan ut som en fladdermus. Herregud.

Enjoy.

Bidrag, skulder och kycklingar

Nästa kurs på universitetet börjar om en vecka. Det är bortom tiden att söka bostadsbidrag. Åh. Vad? Varför har jag skjutit på det?

Förutom att det är alldeles underbart, fantastiskt aptråkigt?

Jo. Man ska inte bara fylla i namn, adress och inkomst. Man ska fylla i studieskuld. En student kan ju få ångest för mindre, jag säger bara det.

URK.

Tröstar mig med bilder på grannens halvvuxna kycklingar. VARNING: ni kan få allvarliga men av the cuteness.

Flyg fina fjäril

Så. Igår, måste det ha varit. Solen sken, jag var på väg in efter en promenad med hundarna när jag i ögonvrån såg något på husgrunden. En ullig liten gul/orange/röd varelse som med envetet flit drog sig uppför väggen. Nu undrar jag, är det någon som vet vad det kommer bli för fjäril utav denna lilla krabat? För jag har aldrig sett en sådan förut.

Det känns som jag är med i Mitt i naturen.

Let's be abnosome!

Hej alla!

Hört talas om GISHWHES? Världens största internationella skattjakt? Inte? Gå in här! www.gishwhes.com

Jag och ett par kompisar håller för tillfället på med detta och behöver all hjälp vi kan få! Om du har Twitter snälla följ vår väckarklocka här.

Det kommer rädda liv, jag lovar.

Fun fact

Visste ni att...

...Sovjet var tjugo år före USA med att ha en kvinna i rymden?

Tänk vad lärorika söndagar kan vara!

Finfina nyheter

Lystring, allesammans!

Jag har nu officiellt arbetat klart för denna sommar och intar soffläge inför de kommande tre veckornas ledighet.

Så skönt. Ååh, hallelujah!

Det är söndag...

...och vem behöver väl då inte lite uppmuntran? Jag ger er därför...

En lista!

Tre djur du (troligen) inte visste fanns:

1. Zonkeyn. När en mr Zebra och en lady Åsna fattar tycke för varandra kan vi få turen att skåda detta djur. En åsna med randiga ben eller ungefär det sötaste du sett. Jag lovar.
2. Myrlejonet. Varken myra eller lejon är denna skalbagge bosatt (vad jag vet) på Frankrikes västra kust där den (på sant!) springer runt i sådan fart att den ibland måste stanna och ta en paus för att ögonen ska kunna hänga med.
3. Mushjorten. Och, ja, min personliga favorit. Det mest störda och förvånansvärt gulliga djuret lever exempelvis i Indien och nej, det är ingen korsning mellan en mus och en hjort. Den råkar bara se ut som en blandning.

Så. Ut och googla med sig!

Mycket snack och lite verkstad

Det var ju det här med att söka bostad i Paris. Så att jag ska ha någonstans att bo, när jag väl åker dit. I januari. Om ett halvår.

Har jag gjort det?

Det beror väl på hur man ser det. (Svar: nej). Idag släpade jag mig i vilket fall fram till datorn (läs: öppnade motvilligt en ny flik och slutade stirra på facebook) och pallrade mig in på det franska universitetets hemsida. Full av, låt oss kalla det... entusiasm. Helt säker som jag var på att jag lätt skulle hitta listan över bostadssidor som jag sett där förut började jag skumma igenom deras kategorier.

Detta var imorse. Jag har fortfarande inte hittat något. Nu sitter jag i stället och svär över fransmännens oförmåga att skapa någon sorts logik och ordning över något över huvud taget. ´

Säg hej till mig, Soon To Be Homeless-Sofie.

I huvudet en kväll

Jag tänker att mina fötter gör ont, jag fryser om magen, att bären jag plockat luktar sommar. Snart ska jag gå ner i källaren för att hämta lite glass att äta dem med. Innan det tänker jag att det kommer bli fantastiskt när min semester väl börjar, på zonkeyn som fötts, att den nya serien The Paradise verkar lovande och jag tänker att man borde göra något konkret, göra i alla fall något för allt som är åt helvete. Som senaten i Texas, texten på cornflakesen och... så mycket.

Det känns nästan hopplöst.

Men man måste ju försöka.

Genom vildmarken

Har spenderat min helg i Uppsala med mannen, Fredrik, min. Efter att inte ha setts på fyra veckor var det ganska efterlängtat. Restaurang, bio, glass vid ån och bara alldeles, alldeles underbart. Nu befinner vi oss i Ockelbo, jag ensam i huset, han på jobbet. 

Försöker pränta in helgen i minnet så jag inte ska glömma. 

Hur vi igår tog fyrhjulingen och lite matsäck med oss till sjön, hur jag faktiskt körde själv genom skogen och hur en liten räv kom springandes framför oss. Solen i vattnet, händer på axlar och vinden i håret. 

Det är nog inte mörka moln som hopar sig vid horisonten. Om ni ursäktar min cheezyness.

Svunna tider

Jag sitter och läser i gamla dokument på min dator. Msn-konversationer, dagboksanteckningar, gräl, avslut, tårar. Vissa saker får mig att le, får den tiden att verka som förgyllt, bättre, roligare. Andra saker gör mig så ledsen. Varför gjorde vi så? Varför gjorde de så? Varför gjorde jag så?

Och varför tog vi så mycket skit?

Polen bildbomb #1, Sopot - oredigerat

Kedvesem

Ni vet när man känner så mycket att det känns som man ska sprängas? När man längtar så otroligt mycket? När man blir så lycklig över det man har? Den man har.

Då?

Det finns inte mycket som slår det.

Det var en gång en (förbannad) midsommardag

Underbara midsommar. Den började åtminstone bra, måste jag säga. Klockan stod på 05.20, jag befann mig på jobbet 06.45, drog på mig handskarna vid 7.00. Självklart tar någon annan schampoovagnen så jag i stället får plocka upp illaluktande gristrynen. Gud så trevligt. Värkande rygg, fötter, huvud. Kort rast, får en kundvagn i magen så jag tappar andan och får sketaont. Då kommer chefen min som en räddare i nöden och berättar att vi får sluta så fort vi är klara, oh yeah! Som det renblodiga klantarsel jag är kör jag då in med min varuvagn in i en vägg samtidigt som jag försöker önska honom en glad midsommar, och ja, jag råkade svära som en annan (jävla) grottmänniska.

Jag vet att de är såå tacksamma över att jag jobbar för dem. Oumbärlig, det är vad jag är.

Väl hemma igen

Förra veckan befann jag mig i Polen, Gdansk. Det var alldeles ypperligt. Framför allt maten. Och all fin, billig shopping. Och alla fantastiska byggnader. Fina vänner. Etc.

Om ni har tur kanske jag lägger upp lite bilder om några dagar. Eller någon vecka.

Pölen!

Idag är en stor dag. Eller åtminstone en trevlig dag. Snart åker nämligen jag och två av vännerna mina till Gdansk, Polen. Efter vad jag har hört ska vädret till och med vara fint. Blir det mycket bättre.

*inga hashtags, inga hashtags, inga hashtags*

Paris förra året

Ett otrevligt uppvaknande

Klockan hade passerat tolv. Juni, äntligen. Lite halvtrött sådär låg jag med pannan mot min pojkväns axel, det var ganska varmt. Men skönt, tryggt. Så känner jag, mitt i den halvdåsiga yran, att ett av mina födelsemärken på ryggen känns lite konstigt. Är det något på det? Har det blivit större? Med en inte helt naturlig armrörelse försöker jag nå märket, och råkar riva till lite, knappt märkbart. Men då. Då känner jag någonting, någonting rör sig. Uppför min arm. Som en trogen insektsrädd människa börjar jag skrika åt Fredrik att tända lampan, att ta bort den, att göra något. I mitt huvud ser jag framför mig en vidrig vägglus som glatt vandrar mot mitt ansikte för att nafsa lite. Så kommer ljuset på, och framför mig ser jag en totalt förvirrad man med rufsigt hår, och på min arm? En satans källarspindel. Inte en jättestor, men en sådan där svart, riktigt äcklig en? Stor som en fingertopp. Skriker gör jag då ännu högre och viftar till slut till den, tror att den hamnar på Fredriks mage och ropar att DÄR ÄR DEN men det är den inte utan det är bara ett födelsemärke. Slagen av insikten att jag nu inte längre vet var den är fullkomligt flyger jag ur sängen och står sedan på golvet och andas snabbt, snabbt. Känner efter på ryggen och ser att fingrarna blir röda av blod. Min första tanke är att den måste ha bitit mig och blir helt hysterisk, det är nästan som att jag gråter bara att det inte kommer några tårar. Samtidigt försöker mannen min nyvaket att lugna mig och han drar förvirrat en hand genom håret. Då kommer jag plötsligt ihåg att jag rivit mig på ryggen och andningen lugnar ner sig några snäpp. Frågar om vi kanske kan sova hos honom i stället? Han nickar och jag skyndar skakande att ta på mig kläder och skor, att hitta nycklar och passerkort.

Så vandrar vi genom natten till ett hus lite längre bort, och det enda jag kan tänka på är vart den eländiga spindeln tog vägen.

Alltså, nog för att jag vet att jag är rädd för insekter, men det här var sjukt. Idag: uppdrag utrota spindeljäveln.

Vardagsskryt

Klockan är 12. Jag har ätit frukost, pluggat lite, läst tidningen. Känner mig väldigt vuxen som börjat prenumerera på SvD. Knas.

Just nu sitter jag i sängen, tar en paus. Fredrik ligger och sover lätt bredvid. Tryggt. Fint.

Bra morgon.

Lat tjej

Ojojoj, vilken öken här är! Jag ska snart ta mig i kragen... promise. Just nu är det lite rörigt, dock. T.ex:

• Jag har kommit med på ett utbyte och ska plugga en termin i Paris nästa år.
• Det har precis varit Valbort, hallå?
• Ikväll ska jag bli presenterad för några av Fredriks kompisar, och imorgon? Då far vi till Ockelbo och hälsar på prinsen. (Nej, F's föräldrar. Och morföräldrar. Herregud.)
• Jag har två tentor på gång.

Och så vidare. Jag återkommer när det lugnat sig lite.

Heureuse

Okej. Så jag kanske är lite glad. Vi kanske hade det ganska fint igår. Och i torsdags.

Åh, herregud jag dör nog snart.

Solnarkomanen är i antågande

Jag vill påstå att våren här. Det känns i luften. Det doftar. Solen skiner. Temperaturen har flera gånger stigit över noll. Och framför allt är våren här i mitt huvud. Framtidsplaner och förhoppningar staplas på hög och helt plötsligt finns där energi som jag inte sett maken till på flera månader.

Vad vore en vår i Uppsala...?

Annars då? Jag översätter franskaglosor, läser om konjunktiv, skriver ansökan till ett utbyte och blogginlägg till humanioradagarna (kolla!), umgås med mina vänner, med mannen min, sitter på Skype och på telefon. Ångestar också, såklart. Men det är inte fokus. Det har inte överhanden. Jag känner att jag nog hade rätt om att detta också kommer bli ett bra år.

Mumma.

Hembesök

Har haft finfrämmat denna helgen, käraste Anna och Therese lyckades (trots SJ) ta sig hit till Uppsala för att hälsa på lite sådär. Det var alldeles ypperligt, med mycket god mat och skratt så som det ska vara. Och bowling. Det är ju också trevligt.

Annars är det väl ganska fullt upp just nu. Vilket är trevligt. Om än ovant.

Jag mår bra i alla fall.

Skönt.

Tö

Jag fattar inte grejen med att bli ledsen för att snön försvinner. Varför? Den var ju ändå bara grå och ful vid det här laget, vi har haft snö sedan november - mer än tillräckligt OCH att det nu dessutom är plusgrader. Jag menar, hallelujah?! Man slipper frysa! What's not to love?

Att över huvud taget bli ledsen över vädret känns lite överdrivet tycker jag. Om det inte faktiskt påverkar ditt liv eller någon händelse på något avgörande sätt så bara... lägg av. Jag fattar om du måste skjuta upp ditt bröllop eller inte kan ta dig till jobbet. Men annars? Nä.

Sen har jag säkert varit upprörd massa gånger. Just nu tycker jag dock bara det är löjligt.

Feel free to call me a hypocrite.

C'est moi, non ?

Stod framför spegeln häromdagen, glasögonen satt en bit ner på näsan så allt blev lite suddigt, även på nära håll. Tyckte mig se något i ögonen så jag kastade mig efter mitt block och ett kolstift. Snett och vint och skumma proportioner, men blicken fastnade. Underligt ändå.

Det är cirkelns förbannelse

Jag är så trött på den eviga oron över att vara sjuk. Lite ont i magen, hjärtklappning eller vad som helst kan när som helst spåra ur till cancer, hjärtfel, diabetes, infektioner osv. om jag inte hela tiden försöker styra mina tanker ifrån sådana saker. Det blir oerhört påfrestande och energislukande ganska snart, alla har säkert märkt av det någon gång.

Grejen är ju att det i princip alltid är något som jag oroar mig för och även om jag lyckas intala mig att det inte är någon fara så ligger det fortfarande och puttrar under ytan och stjäl min kraft. När det börjar bli riktigt illa kretsar plötsligt hela mitt liv runt detta och jag tänker hela tiden att "så fort det blir bra så kommer jag orka ta tag i allt annat" eller "så fort det är bra kommer jag orka mer och må bättre". Då kan jag bli sittande, utan att egentligen göra någonting alls, och liksom fastna i någon slags paralyserad ångest. Inte så allvarlig så, men det gör att allt känns som ett oöverkomligt hinder, till och med att stänga av musiken när datorn är framför en eller bara ändra ställning från hukande till sittande. Samtidigt vet jag ju om att jag oroar mig ganska lätt och att symptom då också förstärks. Hur vet man vad man känner på riktigt och vad man inbillar sig? Var går gränsen? Vad är stressrelaterat?

Det blir ju inte direkt lättare av jag är lite smått livrädd för att gå till läkaren också.

Och hur svårt är det inte att förklara. Om jag mår dåligt pga något dåligt som hänt så känner jag själv att jag kan hantera det mycket bättre. Man kanske blir smått förstenad en stund men man rycker ju upp sig och tar tag i saker ändå. Av någon anledning tycks jag inte kunna göra det så fort det handlar om sjukdomar. Och när jag väl lyckas tar det ofta inte lång stund innan jag börjar känna av något annat och det hela börjar om igen.

Så trött jag blir.

Fredagskväll, du vet

Har de sjukaste humörsvängningarna.

Eller kanske inte, egenligen. Är mest irriterad och nedstämd. Hyperkänslig i kroppen. Underlig känsla.

Obehagligt.

Vajjert

En otroligt fin dag idag. Längtar ut i solen och ut i köket, vill ha frisk luft och sedan laga något riktigt ordentligt. Har kommit fram till att mat är ungefär det bästa som finns. Inte mycket som slår känslan när man kan sätta sig ned med mat som man lagat själv och som ibland t o m är gudomligt god.

Inga nudlar eller färdigmat för min del, tack.

Nu börjas det igen

Har klagat några dagar på att jag är så jävla klen. Och idag blev det bevisat. Hittade en utmaning alldeles nyss, här. Man tävlar i hur man procentuellt kan öka tiden man orkar stå i plankan. Är väl försent att anmäla sig kanske men jag tyckte det lät bra ändå (hoppas det inte är försent?). Tänkte att en minut orkar man väl ändå. Nej. 43 sekunder.

Faktiskt pinsamt. Glöm allt jag sagt!

Dear 2012 #1

Jag sitter hemma idag. Skulle egentligen varit i stan och skulle egentligen plugga, men jag känner mig inte helt kry. Igen. Så kan det gå. Men tänkte i alla fall ge lite cred till det gångna (gud, stavar man det så?) året för det ska det ta mig fan ha.

Jag tror nog att det har varit det mest händelserika året för mig hittills och definitivt ett av de bättre. Allt har hänt sjukt snabbt och jag kan fatta vilken sjuk tur jag haft med massor av saker. Framför allt så har det hänt mycket nya saker och då tänkte jag göra såhär:

2012 var året då jag för första gången:

• Gick ut (i Sverige). Kära Höga C vad trevligt det var. Mindre trevliga var väl kommentarerna efteråt från de som tycker att man inte kan gå ut om man inte dricker. För det är ju så det funkar.
• Vann en iPad. Liksom... Vad fan?!
• Sökte riktiga sommarjobb - och fick ett! Därav också första gången jag jobbade.
• Gick på bal i långklänning.
• Missade Eurovision. Det var skandal. Jag var ju dock kung och lyckades missa alla spoilers till dagen efter då jag kunde se på en inspelning. Trots att vi VANN. Åh herregud.
• TOG STUDENTEN. Och nog för att alla säger att det är fantastiskt men det överträffade mina förväntningar i alla fall.
• Reste med bara vänner och då dessutom till Paris. Var väl ungefär bland det bästa som hänt. Vi gör om det snart, va, okej?
• Körde av vägen. I en rondell dessutom. Ni kan kalla mig Ms Klantskalle.
• Röntgade mig. Pga avåkningen. Min stackars nacke fick sig en törn. Men nu är det bra! (typ)
• Sov i en husbil. Det får ni inte missa, alltså!
• Blev kär i en stad. Uppsala, o du sköna! Hah.
• Gick på utomhusbio. Alldeles underbart. Grym film för övrigt, The Music Never Stopped. Se den.
• Flyttade hemifrån. Och överlevde. Who knew?
• Betalade hyra. Och tog studielån. Usch.
• Var med på språkvetarnollning. Så jävla roligt. Såna underbara människor. Åh.
• Skaffade mig en ny bekantskapskrets (på flera år fanimej). Fantastiska människor, dessutom.
• Byggde en mänsklig pyramid på en centralstation.
• Gick på en gasque (= fin sittning). Om jag var missnöjd med balen så var detta precis vad jag tänkt mig. God mat, gott sällskap, bordskavaljer, massa skålar och fin underhållning. Uppklätt, men lite mer lagom. Underbart.
• Gick på pub. Gud, vad efterbliven man låter...
• Gick på ett riktigt Poetry Slam. Jag säger bara... O-T-R-O-L-I-G-T. Speciellt finalen. Shit.
• Tog mina första högskolepoäng och klarade min första tenta. Go me!
• Gick på en nationsrunda (=du ska ta en öl/cider på så många nationer som möjligt). Dessutom med folk jag inte kände. Hade överraskande roligt. Och sällskap hem till dörren.
• Skapade en kostym av bubbelplast och hade på mig den på ännu en gasque. Väldigt varmt...
• Besökte Stockholm. Jag vet, det är pinsamt. Men nu så!
• Var ute med endast pojkar. Vad hände där?
• Sminkade mig själv till döden och mannen till Jokern.
• Gick på ordentlig Halloweenfest.
• Kysste Jokern från Batman. Otroligt konstigt. Om än bra.
• Gick på teater. Riktig teater. Dracula. Det var så bra. Åh.
• Såg alla tre LOTR-filmer på raken. Extended version.
• Drack en shot. Busigt, right?

Det blev en sjukt lång lista. Oj. Och då har jag inte med en massa saker (som på olika sätt inte var första gången). Som att jag blev så nöjd med mitt och Karins projektarbete, alla övernattningar, allt pluggpluggplugg, när vi var på Smögen, midsommar, min födelsedag, när jag fick antagningsbeskedet, var på kulturkalaset i Göteborg, hade avskedsmiddag, vinkade av mina vänner och sedan inte träffade dem på evigheters evighet, hur nervös man blev på uppropet, om hur trassligt mitt hår har varit, hur sjuk jag varit från och till, om den underbart goda fikan på Kalmars nation, om att prata på Facebook till fyra på natten eller på riktigt tills man somnar. Som att jag hamnade mittemot Annika på avslutningsmiddagen på nollningen, att jag varit på biobiobio, haft underbara filmkvällar (och -nätter), fått besök av min familj och hälsat på här hemma, överlevde en datakurs, träffade min finfina man på den där reccegasquen i september, att jag och Anna klättrade klippor och trotsade vind i Smögen, att vi inte fick plats på julavslutningen på Snerikes, att vi dansade så underbart den där första veckan och att jag faktiskt fick medicin när jag senast var på akuten eller att the Hobbit var så jävla bra och nyår likaså, att det kändes som att komma hem.

Om du har läst alltihopa är du antingen grym eller jävligt uttråkad. Men ändå. Kudos! Bilder får ni vid senare tillfälle. Nu får ni bara en.