Jag är så trött på den eviga oron över att vara sjuk. Lite ont i magen, hjärtklappning eller vad som helst kan när som helst spåra ur till cancer, hjärtfel, diabetes, infektioner osv. om jag inte hela tiden försöker styra mina tanker ifrån sådana saker. Det blir oerhört påfrestande och energislukande ganska snart, alla har säkert märkt av det någon gång.
Grejen är ju att det i princip alltid är något som jag oroar mig för och även om jag lyckas intala mig att det inte är någon fara så ligger det fortfarande och puttrar under ytan och stjäl min kraft. När det börjar bli riktigt illa kretsar plötsligt hela mitt liv runt detta och jag tänker hela tiden att "så fort det blir bra så kommer jag orka ta tag i allt annat" eller "så fort det är bra kommer jag orka mer och må bättre". Då kan jag bli sittande, utan att egentligen göra någonting alls, och liksom fastna i någon slags paralyserad ångest. Inte så allvarlig så, men det gör att allt känns som ett oöverkomligt hinder, till och med att stänga av musiken när datorn är framför en eller bara ändra ställning från hukande till sittande. Samtidigt vet jag ju om att jag oroar mig ganska lätt och att symptom då också förstärks. Hur vet man vad man känner på riktigt och vad man inbillar sig? Var går gränsen? Vad är stressrelaterat?
Det blir ju inte direkt lättare av jag är lite smått livrädd för att gå till läkaren också.
Och hur svårt är det inte att förklara. Om jag mår dåligt pga något dåligt som hänt så känner jag själv att jag kan hantera det mycket bättre. Man kanske blir smått förstenad en stund men man rycker ju upp sig och tar tag i saker ändå. Av någon anledning tycks jag inte kunna göra det så fort det handlar om sjukdomar. Och när jag väl lyckas tar det ofta inte lång stund innan jag börjar känna av något annat och det hela börjar om igen.
Så trött jag blir.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar