Leka lika

Så. BR och Toys 'R Us har gett ut en könsneutral leksakskatalog. Äntligen, säger jag. På bilderna leker alltså barnen med tillsammans, eller ensamma, med alla sorters leksaker. Alla tjejer leker inte med dockor och alla killar med leksaksvapen, som de brukar. Men tydligen så stormar andra länder över detta. Folk tycker att det är sjukt att se killar leka med dockor. De kallar det för bl. a. manshat. Manshat? Really?!

Vad fan har det med något att göra?

Sämsta studenten i mannaminne

Jag är trött. Väger mellan att gå och lägga mig för att kunna komma upp i tid imorgon eller stanna uppe och panikplugga det jag borde gjort... den senaste veckan.

Heh.

Apokalyps

Dag 5, nära undergången:

Det är idag femte dagen utanför universitetet. Trots nästan orimliga mängder tid har jag ändå inte gjort de framsteg som jag hade hoppats på. All anstängning verkar meningslös. Jag kommer snart att ge upp mina ambitioner, och använda den kraft jag har kvar till andra saker. Som att föra krig mot den mäktige Montezuma. Eller äta upp min sista reserv blåbärskarameller.

Om ni inte hör av mig snart, är det nog försent. CSN är nog redan på väg...

Adjö.

Civilisation

Inte för att jag någonsin varit något större dataspelsfan, men nu har jag fan åkt dit. Fredrik installerade ett spel på min dator, Civilisation, som går ut på att man ja, bygger upp en civilisation. Jag spelar Kartago och vill bara bosätta mig i min säng och spela tills jorden går under.

Det här är inte bra, inte. Jag kommer faila att som failas kan. Men spelet är så roligt att jag faktiskt inte bryr mig.

Fan.

Sommaren

Jag saknar sommaren. Jag saknar GISHWHES. Jag saknar att vara ledig.

Håll andan

Underbara post! Det är en av de bästa sakerna med att ha flyttat hemifrån, tycker jag. Att all post som kommer är till en själv. Ibland kan jag nästan längta hem från skolan bara för att det kanske, kanske finns något i lådan.

Sedan att det mesta bara är räkningar, är en annan sak.

I alla fall. Igår fick jag ett paket. Mor min hade skickat en mycket fin, old fashioned teburk (vad sjutton heter det?) med tre stycken Kinderägg i. Hon känner mig allt, hon.

Ledsen i ögat

En kompis länkade en blogg förra veckan. Det var en man som skrev om hur kvinnor inte borde ha något självförtroende, att det var det mest avtändande han visste. Han beskrev problematiken med det hela och vad det hade för effekt på samhället, allt väl genomtänkt och välformulerat. Hela texten gick ut på att förklara varför kvinnor är värdelösa och borde återgå till sin plats i köket. Vad gäller självförtroendet tyckte han att det räcker med att vi håller det på en nivå så att vi inte begår självmord.

Och det var en helt seriös artikel. Men vet ni vad det värsta var? Att nästan alla kommentarer lovordade honom och tyckte att han hade helt rätt. Det gör mig mörkrädd, att människor faktiskt tror på sådana saker. Att de faktiskt tycker, att kvinnor inte är människor, utan något lägre stående.

Ja, mörkrädd. Och jävligt förbannad.

Musse och hans familj

Som jag nämnt, så är jag väldigt fascinerad av mushjorten och sedan min pojkvän fortfarande inte gett mig någon födelsedagspresent (såhär tre månader senare) hade han nu planerat att vi imorgon skulle åka till Parken Zoo i Eskilstuna så att jag skulle få se dessa fantastiska djur med egna ögon. Så får vi reda på att, för två veckor sedan, rymde leoparden, som satt i inhägnaden intill mushjortarna, och dödade den lilla familjen som fanns där. Musse, Mimmi och deras ettåriga barn.

Det borde verkligen inte få hända. Jag tycker så synd om de stackars små som måste ha blivit livrädda, som ju var en liten familj. Sedan att det hände två veckor innan jag skulle få se dem är bara konstigt, och typiskt.

Men det hela är framför allt tragiskt, och nu tänker jag definitivt inte åka till Parken Zoo. Någonsin. Consider yourselves bojkottade.

Skäms.

Att bo ihop

Jag undrar hur det är, att bo tillsammans med någon. Någon man är ihop med, vill säga. Hur tar man det beslutet? När gör man det? Vad skulle bli annorlunda? Ibland, ibland ganska ofta, kan jag tycka tanken låter så himla lockande. Tanken att någon väntar på hem när man kommer hem, eller att någon annan kryper ner under täcket när man är halvvägs till sömnen. Att dela något sådant med någon. Och att få träffa personen i fråga så mycket. Samtidigt... skulle inte hushållssysslor, räkningar och liknande ta bort själva spänningen? Göra allting mer till en vardag, mindre unikt. Skulle inte det tära på förhållandet? Eller kommer man så småningom till en punkt där man klarar det utan större svårigheter?

Eller är det därför så många gör slut ganska tidigt, att de går för fort fram på den här punkten?

Många frågor och få svar. En vanlig dag i mitt huvud.

Stipendieansökningarna

Varför är alla stipendier utformade på olika sätt? De vill alla ha olika saker, speciella intyg med speciella underskrifter eller noggranna kalkyler över ens budget. Sedan är det från början nästan stört omöjligt att hitta dem, de flesta har inga sidor på internet och att söka efter dem på speciella sidor kräver ofta inloggningar och/eller pengar.

Jag blir trött. Att det ska vara så svårt att få gratis pengar.

Heh.

Brumeille

 

Jag längtar till Halloween. Vi ska ha fest, är det tänkt. Jag längtar efter kostymerna, mörkret, ljusen, skriken, skratten, stämningen.

 

En hand i min, en skål, gemenskap, natten utanför fönstret.

 

Snart.





Ge mig mat!

Jag förstår ändå varför studenter normalt inte äter så bra mat. Nu när jag har börjat plugga ordentligt, om man kan säga så, så finns det ingen tid - eller ork. Ändå är jag otroligt sugen på någonting riktigt gott. Och då får godis duga.

Det är inget bra det här. Dålig mat = man äter mer godis.

En ond jävla cirkel, är vad jag kallar det.

Curry

Stackars lille Curry är sjuker och ska till veterinären. Saknar honom och hoppas det går bra. Jag menar, han är hur söt?!

C'est l'angoisse

Den här ångesten som jag har idag, den är inte av denna värld. Jag försöker tvinga mig upp ur sängen och plugga lite mer men helst vill jag bara krypa ihop till en liten boll i mörkret under täcket och gömma mig där tills jag glömmer bort att jag finns. Men det går ju inte. Jag har inte tid att bryta ihop, det är det som är grejen. Jag måste svara på de här frågorna jag inte förstår till imorgon, jag måste gå upp, äta lunch, duscha så att jag inte ser ut som en uteliggare på språkpuben som börjar ikväll. Måste hålla fasaden uppe, vara stark, vara bra, vara bäst. Kan inte tillåta mer än små stunder att falla sönder för annars gör allt annat det också. Faller sönder.

Den här känslan av att ha ett ansvar för så himla mycket, att göra så mycket, vara så mycket. Vart tar jag själv vägen in i det här? Jag drunknar i berget som är mitt eget liv, som är skola, och flytt till Paris, som är pojkvän och vänner, familj och alla mina böcker jag staplar längs väggarna. Drunknar i oceanen som är mitt liv, som är högar av olästa tidningar, ambitioner att blogga och skriva en bok, att lära sig att måla med akryl, att träna, söka extrajobb, att laga god mat. Jag kvävs av alla satans måsten. Men jag måste!

För jag vill ju själv, ändå. Jag vill för mycket. Jag vill hinna med allt det som står ovan, och ännu mer. Jag vill inte välja bort något. Det mesta är lika viktigt. Så mycket har en tidsstämpel på sig, ett bäst före-datum. Har jag också det? För det är så det känns. Om jag inte hinner det nu, när ska jag då göra det? Kommer mitt liv bestå av ett stort icke-hinnande? När ska lära mig att välja bort saker? När kommer pressen försvinna?

När kommer det sluta kännas jobbigt när folk försöker släta över det faktum att deras ton i rösten säger att det jag läser är onyttigt och värdelöst genom att säga att språk, det är ju häftigt, och imponerande att man kan!

Fast det inte känns som jag kan. Fast de kanske inte ens menar det. De skulle ju aldrig tänka tanken själva, att läsa det jag läser.

När kan jag sakta ner, ta hand om mig själv, vara med de jag tycker om - utan att få dåligt samvete?

När?