Den här ångesten som jag har idag, den är inte av denna värld. Jag försöker tvinga mig upp ur sängen och plugga lite mer men helst vill jag bara krypa ihop till en liten boll i mörkret under täcket och gömma mig där tills jag glömmer bort att jag finns. Men det går ju inte. Jag har inte tid att bryta ihop, det är det som är grejen. Jag måste svara på de här frågorna jag inte förstår till imorgon, jag måste gå upp, äta lunch, duscha så att jag inte ser ut som en uteliggare på språkpuben som börjar ikväll. Måste hålla fasaden uppe, vara stark, vara bra, vara bäst. Kan inte tillåta mer än små stunder att falla sönder för annars gör allt annat det också. Faller sönder.
Den här känslan av att ha ett ansvar för så himla mycket, att göra så mycket, vara så mycket. Vart tar jag själv vägen in i det här? Jag drunknar i berget som är mitt eget liv, som är skola, och flytt till Paris, som är pojkvän och vänner, familj och alla mina böcker jag staplar längs väggarna. Drunknar i oceanen som är mitt liv, som är högar av olästa tidningar, ambitioner att blogga och skriva en bok, att lära sig att måla med akryl, att träna, söka extrajobb, att laga god mat. Jag kvävs av alla satans måsten. Men jag måste!
För jag vill ju själv, ändå. Jag vill för mycket. Jag vill hinna med allt det som står ovan, och ännu mer. Jag vill inte välja bort något. Det mesta är lika viktigt. Så mycket har en tidsstämpel på sig, ett bäst före-datum. Har jag också det? För det är så det känns. Om jag inte hinner det nu, när ska jag då göra det? Kommer mitt liv bestå av ett stort icke-hinnande? När ska lära mig att välja bort saker? När kommer pressen försvinna?
När kommer det sluta kännas jobbigt när folk försöker släta över det faktum att deras ton i rösten säger att det jag läser är onyttigt och värdelöst genom att säga att språk, det är ju häftigt, och imponerande att man kan!
Fast det inte känns som jag kan. Fast de kanske inte ens menar det. De skulle ju aldrig tänka tanken själva, att läsa det jag läser.
När kan jag sakta ner, ta hand om mig själv, vara med de jag tycker om - utan att få dåligt samvete?
När?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar