Alors

Det är inte mitt liv jag lever. Så kan det inte vara. För det är inte jag som vill må så, det är inte jag som står här, inte jag som går som pratar som sörjer. Borde det inte vara jag som är fri och som gör allt vad jag kan med mitt liv, som följer mina drömmar och går dit jag vill?

Hundarna skäller, jag skriker tillbaka, högt, så det ringer i öronen. Skrämmer livet ur allihopa, och mig själv. Men vad gör du, måste du skrika så?!

För visst ska man vara okej vid det här laget. Man ska ha skakat det av sig, som pudersnö från axlarna en vintergrå morgon och ta stora bestämda steg ut i världen, med huvudet högt och sådan där satans fantastisk utstrålning, visst ska man! Klä sig lite fint, sminka sig så där lagom och smakfullt, se pigg och fräsch ut, vara på gott humör och prestera prestera prestera.

Men vem fan orkar med det?