C'est l'angoisse

Den här ångesten som jag har idag, den är inte av denna värld. Jag försöker tvinga mig upp ur sängen och plugga lite mer men helst vill jag bara krypa ihop till en liten boll i mörkret under täcket och gömma mig där tills jag glömmer bort att jag finns. Men det går ju inte. Jag har inte tid att bryta ihop, det är det som är grejen. Jag måste svara på de här frågorna jag inte förstår till imorgon, jag måste gå upp, äta lunch, duscha så att jag inte ser ut som en uteliggare på språkpuben som börjar ikväll. Måste hålla fasaden uppe, vara stark, vara bra, vara bäst. Kan inte tillåta mer än små stunder att falla sönder för annars gör allt annat det också. Faller sönder.

Den här känslan av att ha ett ansvar för så himla mycket, att göra så mycket, vara så mycket. Vart tar jag själv vägen in i det här? Jag drunknar i berget som är mitt eget liv, som är skola, och flytt till Paris, som är pojkvän och vänner, familj och alla mina böcker jag staplar längs väggarna. Drunknar i oceanen som är mitt liv, som är högar av olästa tidningar, ambitioner att blogga och skriva en bok, att lära sig att måla med akryl, att träna, söka extrajobb, att laga god mat. Jag kvävs av alla satans måsten. Men jag måste!

För jag vill ju själv, ändå. Jag vill för mycket. Jag vill hinna med allt det som står ovan, och ännu mer. Jag vill inte välja bort något. Det mesta är lika viktigt. Så mycket har en tidsstämpel på sig, ett bäst före-datum. Har jag också det? För det är så det känns. Om jag inte hinner det nu, när ska jag då göra det? Kommer mitt liv bestå av ett stort icke-hinnande? När ska lära mig att välja bort saker? När kommer pressen försvinna?

När kommer det sluta kännas jobbigt när folk försöker släta över det faktum att deras ton i rösten säger att det jag läser är onyttigt och värdelöst genom att säga att språk, det är ju häftigt, och imponerande att man kan!

Fast det inte känns som jag kan. Fast de kanske inte ens menar det. De skulle ju aldrig tänka tanken själva, att läsa det jag läser.

När kan jag sakta ner, ta hand om mig själv, vara med de jag tycker om - utan att få dåligt samvete?

När?

The cold

Alltså. Hur sjukt tråkigt är det inte att vara förkyld? Har inte tagit mig längre från sängen än till toaletten idag och jag har ingen aning vad det är för väder ute. Och jag undrar, hur lyckas folk plugga när de är sjuka? Själv har jag ju knappt orkat resa mig, bara att duscha gjorde mig helt slut.

Önskar jag vore sömnig.

Blurred Lines

Hallå allihopa!

Har ni sett Robin Thickes musikvideo "Blurred Lines"? Ja, antagligen. Usch och fy på den. Något som jag däremot älskar är denna parodi av låten som några studenter har gjort. Kan vara bland det bästa jag sett, det gjorde mig i alla fall riktigt jädra glad. Go them! Fantastiskt att folk gör sådana här saker så att man verkligen får igång en debatt och kanske också får fler människor att förstå problemen. Inte bara det sexistiska i originalvideon utan det som finns runt omkring oss hela tiden. För något måste börja hända.

Det sjuka är ju, vad jag har hört, att YouTube tog bort parodin därför att den var alltför sexuellt anspelande. Så det är det inte när det är tjejer som är halvnakna? Nej, verkligen inte *suck*. Shame on you, YouTube.

Som tur var kan man se den på andra ställen. Och det borde alla göra. Så sprid! Lyssna på texten, fundera, gläds.

Att prioritera

Vad är det som gör det så svårt att välja en sak framför en annan? Jag kom för ett tag sedan fram till att den antagligen största orsaken att jag skjuter upp saker till sista sekunden är att jag är totalt värdelös på att prioritera. För uppsatsen kan ju alltid vänta en dag till; jag måste (!) ju se det här avsnittet av Game of Thrones innan någon spoilar det för mig! Dessutom behöver jag slappna av lite också, så att jag inte går in i väggen. Det är för min egen hälsas skull!

Det kan man i varje fall intala sig.

Men alltså. Varför kan jag inte prioritera? För att jag är lat? För att jag är lite trög sådär? Eller missade jag helt enkelt den kursen under gymnasiet?

En gåta. Jag misstänker dock att jag inte direkt är ensam med det här problemet. Och det är ju inte så farligt. Inte förrän du försöker balansera studier/umgänge/läsning/bostadsletande/stipendiesökande/städning/motion/matlagning osv. osv. Tyck synd om mig. Eller inte. Fritt land och allt sånt.

Jag skulle dock uppskatta lite tips. Eller en hederlig spark i baken. Båda skulle möjligtvis (antagligen inte) göra susen.

Fast jag slår vad om att till och med de här blommorna är bättre på att prioritera än vad jag är.

Mortal Instruments

Jag har alltid älskat tävlingar. Allt från att springa fortast och lösa korsord som man skickade in när jag var liten till internettävlingar och stipendiesökningar. Jag vet inte varför. För att jag älskar att vinna?

Antagligen.

I alla fall. Jag var med i en tävling på Piraja för någon vecka sen, och (!!!) vann ett par biobiljetter. Visserligen inte till vilken film som helst, utan till Mortal Instruments: stad av skuggor. Som jag var liten nyfiken på efter att ha läst boken. Och vad jag tyckte?

Filmen var bra! Förutsatt att man kan bortse från alla superlöjliga ögonblick. Till exempel när vattnet börjar forsa när över det söta lilla paret när de kysser varandra i växthuset eller den extremt smöriga musiken när det var menat att vara känslosamt. Och grejen att vampyrerna bor i ett övergivet hotell medan varulvarna är motorcykelåkande hunkar till mekaniker.

Men, förutom det! Förutom det, så var den bra. Spännande, magisk, förhöll sig mycket bra till boken och var helt enkelt riktigt underhållande. Sedan om jag hade varit lika nöjd om jag hade behövt betala för biljetten är ju en annan fråga.

Hälsan förkroppsligad

Det här med maten. Studentlivet (eller kanske bara livet som ivägflyttad innan man fått lite vett i skallen) har ju inte direkt någon jättebra påverkan på detta. Idag åt jag varma mackor till middag. Igår åt jag ett päron. En annan dag åt jag jordgubbar.

Och jag är ändå ganska noga med där. Oftast.

Antar att jag inte riktigt kommit in i det än...

Nu då?

Blir som vanligt alldeles villrådig när jag bestämmer mig för att jag inte behöver plugga mer denna dag. Jaha... Vad gör man då?

Man kunde ju tänka sig att jag borde ha lärt mig det efter att ha haft sommarlov. Men så smart är man tydligen inte.

Till slut satte jag mig i alla fall framför datorn och började sortera bilder. Något jag inte verkar ha gjort på över ett halvår. Heh... Såg dock plötsligt bilden nedan, vek mig dubbel av skrattsmärtor och kände att jag var tvungen att dela med mig. Jag menar, hunden ser ju fan ut som en fladdermus. Herregud.

Enjoy.