Mycket snack och lite verkstad

Det var ju det här med att söka bostad i Paris. Så att jag ska ha någonstans att bo, när jag väl åker dit. I januari. Om ett halvår.

Har jag gjort det?

Det beror väl på hur man ser det. (Svar: nej). Idag släpade jag mig i vilket fall fram till datorn (läs: öppnade motvilligt en ny flik och slutade stirra på facebook) och pallrade mig in på det franska universitetets hemsida. Full av, låt oss kalla det... entusiasm. Helt säker som jag var på att jag lätt skulle hitta listan över bostadssidor som jag sett där förut började jag skumma igenom deras kategorier.

Detta var imorse. Jag har fortfarande inte hittat något. Nu sitter jag i stället och svär över fransmännens oförmåga att skapa någon sorts logik och ordning över något över huvud taget. ´

Säg hej till mig, Soon To Be Homeless-Sofie.

I huvudet en kväll

Jag tänker att mina fötter gör ont, jag fryser om magen, att bären jag plockat luktar sommar. Snart ska jag gå ner i källaren för att hämta lite glass att äta dem med. Innan det tänker jag att det kommer bli fantastiskt när min semester väl börjar, på zonkeyn som fötts, att den nya serien The Paradise verkar lovande och jag tänker att man borde göra något konkret, göra i alla fall något för allt som är åt helvete. Som senaten i Texas, texten på cornflakesen och... så mycket.

Det känns nästan hopplöst.

Men man måste ju försöka.

Genom vildmarken

Har spenderat min helg i Uppsala med mannen, Fredrik, min. Efter att inte ha setts på fyra veckor var det ganska efterlängtat. Restaurang, bio, glass vid ån och bara alldeles, alldeles underbart. Nu befinner vi oss i Ockelbo, jag ensam i huset, han på jobbet. 

Försöker pränta in helgen i minnet så jag inte ska glömma. 

Hur vi igår tog fyrhjulingen och lite matsäck med oss till sjön, hur jag faktiskt körde själv genom skogen och hur en liten räv kom springandes framför oss. Solen i vattnet, händer på axlar och vinden i håret. 

Det är nog inte mörka moln som hopar sig vid horisonten. Om ni ursäktar min cheezyness.

Svunna tider

Jag sitter och läser i gamla dokument på min dator. Msn-konversationer, dagboksanteckningar, gräl, avslut, tårar. Vissa saker får mig att le, får den tiden att verka som förgyllt, bättre, roligare. Andra saker gör mig så ledsen. Varför gjorde vi så? Varför gjorde de så? Varför gjorde jag så?

Och varför tog vi så mycket skit?

Polen bildbomb #1, Sopot - oredigerat

Kedvesem

Ni vet när man känner så mycket att det känns som man ska sprängas? När man längtar så otroligt mycket? När man blir så lycklig över det man har? Den man har.

Då?

Det finns inte mycket som slår det.

Det var en gång en (förbannad) midsommardag

Underbara midsommar. Den började åtminstone bra, måste jag säga. Klockan stod på 05.20, jag befann mig på jobbet 06.45, drog på mig handskarna vid 7.00. Självklart tar någon annan schampoovagnen så jag i stället får plocka upp illaluktande gristrynen. Gud så trevligt. Värkande rygg, fötter, huvud. Kort rast, får en kundvagn i magen så jag tappar andan och får sketaont. Då kommer chefen min som en räddare i nöden och berättar att vi får sluta så fort vi är klara, oh yeah! Som det renblodiga klantarsel jag är kör jag då in med min varuvagn in i en vägg samtidigt som jag försöker önska honom en glad midsommar, och ja, jag råkade svära som en annan (jävla) grottmänniska.

Jag vet att de är såå tacksamma över att jag jobbar för dem. Oumbärlig, det är vad jag är.