Väl hemma igen

Förra veckan befann jag mig i Polen, Gdansk. Det var alldeles ypperligt. Framför allt maten. Och all fin, billig shopping. Och alla fantastiska byggnader. Fina vänner. Etc.

Om ni har tur kanske jag lägger upp lite bilder om några dagar. Eller någon vecka.

Pölen!

Idag är en stor dag. Eller åtminstone en trevlig dag. Snart åker nämligen jag och två av vännerna mina till Gdansk, Polen. Efter vad jag har hört ska vädret till och med vara fint. Blir det mycket bättre.

*inga hashtags, inga hashtags, inga hashtags*

Paris förra året

Ett otrevligt uppvaknande

Klockan hade passerat tolv. Juni, äntligen. Lite halvtrött sådär låg jag med pannan mot min pojkväns axel, det var ganska varmt. Men skönt, tryggt. Så känner jag, mitt i den halvdåsiga yran, att ett av mina födelsemärken på ryggen känns lite konstigt. Är det något på det? Har det blivit större? Med en inte helt naturlig armrörelse försöker jag nå märket, och råkar riva till lite, knappt märkbart. Men då. Då känner jag någonting, någonting rör sig. Uppför min arm. Som en trogen insektsrädd människa börjar jag skrika åt Fredrik att tända lampan, att ta bort den, att göra något. I mitt huvud ser jag framför mig en vidrig vägglus som glatt vandrar mot mitt ansikte för att nafsa lite. Så kommer ljuset på, och framför mig ser jag en totalt förvirrad man med rufsigt hår, och på min arm? En satans källarspindel. Inte en jättestor, men en sådan där svart, riktigt äcklig en? Stor som en fingertopp. Skriker gör jag då ännu högre och viftar till slut till den, tror att den hamnar på Fredriks mage och ropar att DÄR ÄR DEN men det är den inte utan det är bara ett födelsemärke. Slagen av insikten att jag nu inte längre vet var den är fullkomligt flyger jag ur sängen och står sedan på golvet och andas snabbt, snabbt. Känner efter på ryggen och ser att fingrarna blir röda av blod. Min första tanke är att den måste ha bitit mig och blir helt hysterisk, det är nästan som att jag gråter bara att det inte kommer några tårar. Samtidigt försöker mannen min nyvaket att lugna mig och han drar förvirrat en hand genom håret. Då kommer jag plötsligt ihåg att jag rivit mig på ryggen och andningen lugnar ner sig några snäpp. Frågar om vi kanske kan sova hos honom i stället? Han nickar och jag skyndar skakande att ta på mig kläder och skor, att hitta nycklar och passerkort.

Så vandrar vi genom natten till ett hus lite längre bort, och det enda jag kan tänka på är vart den eländiga spindeln tog vägen.

Alltså, nog för att jag vet att jag är rädd för insekter, men det här var sjukt. Idag: uppdrag utrota spindeljäveln.

Vardagsskryt

Klockan är 12. Jag har ätit frukost, pluggat lite, läst tidningen. Känner mig väldigt vuxen som börjat prenumerera på SvD. Knas.

Just nu sitter jag i sängen, tar en paus. Fredrik ligger och sover lätt bredvid. Tryggt. Fint.

Bra morgon.

Lat tjej

Ojojoj, vilken öken här är! Jag ska snart ta mig i kragen... promise. Just nu är det lite rörigt, dock. T.ex:

• Jag har kommit med på ett utbyte och ska plugga en termin i Paris nästa år.
• Det har precis varit Valbort, hallå?
• Ikväll ska jag bli presenterad för några av Fredriks kompisar, och imorgon? Då far vi till Ockelbo och hälsar på prinsen. (Nej, F's föräldrar. Och morföräldrar. Herregud.)
• Jag har två tentor på gång.

Och så vidare. Jag återkommer när det lugnat sig lite.

Heureuse

Okej. Så jag kanske är lite glad. Vi kanske hade det ganska fint igår. Och i torsdags.

Åh, herregud jag dör nog snart.

Solnarkomanen är i antågande

Jag vill påstå att våren här. Det känns i luften. Det doftar. Solen skiner. Temperaturen har flera gånger stigit över noll. Och framför allt är våren här i mitt huvud. Framtidsplaner och förhoppningar staplas på hög och helt plötsligt finns där energi som jag inte sett maken till på flera månader.

Vad vore en vår i Uppsala...?

Annars då? Jag översätter franskaglosor, läser om konjunktiv, skriver ansökan till ett utbyte och blogginlägg till humanioradagarna (kolla!), umgås med mina vänner, med mannen min, sitter på Skype och på telefon. Ångestar också, såklart. Men det är inte fokus. Det har inte överhanden. Jag känner att jag nog hade rätt om att detta också kommer bli ett bra år.

Mumma.